Långt farväl, del 1

En månad kvar i vår tillfälliga hemstad, det är uppbrott i luften, varje veckoslut är det minst två avskedskalas som ska hinnas med, alla är på väg till olika håll, några ska hem, andra ska till Peking, Bangkok eller Tasjkent, varje vecka är det minst en insamling till avskedspresent som man ska komma ihåg att bidra till, varje vecka är det sista chansen för något som ska hinnas med. Alla familjens medlemmar går omkring med sin egen privata bucket list på vad som ska hinnas med i Hanoi innan vi åker. Sista chansen att till brädden utnyttja den globala ekonomiska obalans som man i princip är motståndare till! Handla vita klassiska Converse för en bråkdel av priset, laga cykeln, klippa sig, springa runt sjön, dricka färskpressad lime med iskross på mitt kafé vid Van Bao, sitta vid Dang Thai Mai och se ut över sjön, tända rökelse, äta lunch på vietnamesisk personalmatsal, sitta på balkongen på Marilyns kafé och se ut över katedralen, titta på nyrika vietnameser som handlar elektronik och märkeskläder på Vincom Towers, besöka regionens trevligaste bokhandel Bookworm, cykla genom rusningstrafiken och passera de persikofärgade trafikpoliserna vid Leninstatyn. Och dessutom bli klar med sina åtaganden innan flyttfirman Asian Tigers kommer och hämtar vårt bohag och två månaders kappsäcksliv börjar. Inte en minut får gå till spillo. I kväll blir det gissningsvis sista besöket på Hanoi Cinémathèque.

Joakim Pirinen 50 år

Idag, den 28 maj 2011, fyller min vän Joakim Pirinen 50 år. Det här är min hyllning till honom:

TVÅ SMÅ BJÖRNAR GÖR BEPPO EN TJÄNST

Sa den ena björnen till den andra:
Är det tusch som samlats där i hörnen
eller har vi redan börjat vandra
våran långa marsch mot skuggornas dal?

Två björnar, den andra till den ena:
Nog har vi tagit mot våra törnar
och jag vill inte leka Kassandra
men jag undrar om jag har något val.

Fortsatt andra björnen: Jag vill mena
tusch är syndaflod och översvämning
av en gud helt fri från Freud och hämning,
en konstnär med rent gränslös arsenal.

Första björnen: Våga inte klandra
den vars tusch blott svärtar dem han känner,
döden räknas till hans närmsta vänner,
det är ett kosmiskt skämt du kallar kval.

Turas om som straight man åt varandra
i komedin som är vår varelse
där nederlagets uppenbarelse
har större konstnärlig potential.

Vladimir & Estragon, han kommer snart
till sandlådan, så fort han ritat klart!

Min kaviartub

Man kan upptäcka nya saker om sig själv som utlandssvensk. Många har upptäckt oväntade känslor inför hemlandet, det har gråtits inför kaviartuber, Saltkråkanfilmer och kurbitsmönster. Själv har jag förhållit mig relativt oberörd inför Idas sommarvisa, Små grodorna och hela midsommarstången, men häromdagen föll jag som en fura: när jag reste mig igen upptäckt jag att jag försonats med en stor del av mig själv. Vad det var som hänt? Inget mindre än en gudstjänst. Ett sällskapsrum där jag befunnit mig minst tio gånger med ett glas eller en kaffekopp i handen hade förvandlats med några enkla handgrepp - ett bord hade flyttats, en duk lagts på och ett ljus tänts - till en kyrkolokal. Kyrkoherden i Bangkok, Lovisa Möller, var hitrest för att träffa denna avlägsna del av sitt pastorat och hålla gudstjänst. Jag kan Svenska kyrkans liturgi på mina fem fingrar. Mitt kroppsminne säger till mig när jag ska sitta och när jag ska stå, mitt kroppsminne säger till stämbanden när de ska börja värka för att psalmen tagits upp i fel tonart, mitt kroppsminne säger till tankarna att rusa långt, långt bort. En icke föraktlig del av min uppväxt ägnades åt familjegudstjänster (min morfar var präst), och hela mitt vuxna liv har jag lekt katt och råtta med mina egna känslor inför kyrkan och dess innehåll; hela mitt vuxna liv har jag rest ragg vid tanken på att jag skulle kunna ingå som en del i en församling. Och nu gjorde jag det, och jag fick inte panik, jag kände mig inte instängd, jag kände inte att någon ville sätta en etikett på mig. Jag kände tvärtom: den här formen har burit så många människor så den klarar nog att bära mig också. Det var nog inget mindre än en stor del av min släkthistoria och en stor del av min personhistoria som föll på plats häromkvällen, vilket inte alls var planen när jag och Miriam finklädda traskade iväg hemifrån i Hanoikvällen. Och med det ville jag nog egentligen bara säga att ingen av oss vet i förväg hur just vår kaviartub ser ut.

Cafe Zip Po

Nostalgi är ingen stor handelsvara i Hanoi. Här gillar man det som är nytt. Propagandaaffischer med FNL-motiv säljs enbart till turister, liksom medlemmarna i Minskklubben - som åker omkring på urgamla motorcyklar av sovjetmodell, länge de enda som gick att köpa här - alla är ex-pats. Ett undantag som fortfarande förbryllar mig är zippotändaren, den klassiska tändaren som började tillverkas i Pennsylvania år 1933 och är intimt förknippad med amerikanska armén. Under Vietnamkriget var det högsta mode bland amerikanska soldater att gravera in sina namn på tändarna. Jag känner till åtminstone tre kaféer här i Hanoi som tagit sitt namn efter zippotändaren, och förenar kaféverksamhet med tändarförsäljning (om de verkligen är gjorda i Pennsylvania eller på närmare håll kan jag inte bedöma). Och den som går i gamla stan får finna sig att möta en påstridig gatuförsäljare med zippos vid varje gathörn. När jag cyklade förbi ett kafé med den specifikt vietnamesiska särskrivning som gör ett eget ord av varje stavelse (Café Zip Po) så började jag fundera. I Sydvietnam, där amerikanska soldater faktiskt gick omkring i vardagen och drällde tändare efter sig, är det begripligt att man överhuvudtaget har en relation till den berömda tändaren: men här i Hanoi? De enda amerikaner som kom hit var de som sköts ner och hamnade i fängelset Hoa Lo, Hanoi Hilton. Det är lika konstigt som den deprimerande lilla bar som döpts till Hanoi R&R, Hanoi Rest & Relaxation, med en besynnerlig kontrafaktisk historieskrivning som onekligen sätter fart på fantasin. Vad uttrycker egentligen dessa tändare, en omedveten önskan att man förlorat kriget i stället?

Bùi Chát blir hedersmedlem

När jag googlar Bùi Chát, den modige poeten och enmansförläggaren från Saigon som trakasseras av vietnamesiska polisen, får jag plötsligt en svensk träff: Reportrar utan gränser skrev om honom, på min födelsedag dessutom. En ännu bättre födelsedagspresent kommer från Svenska PEN, som meddelar att man på styrelsemöte i måndags beslutat göra Bùi Chát till hedersmedlem. Det går inte att säga hur mycket det betyder - för honom och hans familj, som kanske får ett litet skydd mot trakasserier härigenom, men också för hela förändringsrörelsen i Vietnam. PEN är en organisation med världsrenommé, en organisation med anor och klass, en organisation som en regering med anspråk på att tillhöra världssamfundet helst undviker att stöta sig med om det går. Mycket får plats i det där lilla ordet - helst. Idén är mycket enkel: det ska vara så bullrigt att tysta oppositionen att man hellre väljer att låta den vara. Det fungerar bara om regimen är känslig för världsopinionen, men det är regimen i Vietnam: man vill ha säte i FN, WTO, ASEAN, man har skrivit på alla deklarationer om mänskliga rättigheter, man vill ha plats vid de hyggligas bord och börjar långsamt inse att det sitter en prislapp på den platsen.
Jag har ett långt samtal med Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo, och förstår att det här kanske bara är början på en ny sorts svensk Vietnamrörelse, en ny sorts solidaritet med Indokinas förtryckta folk. Den gamla självbelåtna Vietnamrörelsen - alla som hört en svensk fyrtiotalist som aldrig satt sin fot i Sydostasien berätta om när "vi" besegrade USA vet vad jag menar - får finna sig i att det är dags att uppdatera bilden nu. Som medlem av svenska PEN vill jag bara säga att det hedrar oss att Bùi Chát väljs in - det hedrar oss alla att tillhöra samma organisation som någon som tar reella risker med sin utgivning och sina ord; någon som sätter sin frihet, hälsa och försörjning på spel. Det är nog ännu värre än att bli struken från inbjudningslistan till Manila.

Försvunna hmonger

Dien Bien Phu i de oländiga bergstrakterna nära laotiska gränsen brukar anges som platsen där kolonialismen utkämpade sitt sista stora fältslag, när fransmännen lurades att förskansa sig i det svårförsvarade flygfältet och led ett svårt nederlag april-maj 1954. Vietnamesiska armén har ryckt ut igen i trakten av Dien Bien Phu, fast denna gång mot landets egna medborgare. Hmongerna har församlats i tusentals - en källa uppger så många som 7000 - och ställt krav på att bland annat få sina religiösa rättigheter respekterade (många hmonger är utövande kristna), men också drägligare livsvillkor. Livsvillkoren för hmonger, liksom för andra minoritetsbefolkningar i Vietnam, är betydligt hårdare än för den övriga befolkningen: en FN-rapport visar att en av två lever under fattigdomsgränsen, att jämföra med en av elva etniska vietnameser. Minoritetsbefolkningen har också sämre tillgång till samhällsservice, dels på grund av de bor i glesbygd, dels på grund av språkfrågan: de drabbas oftare av sjukdomar, de är sämre utbildade (möjligheten att få undervisning på de etniska minoriteternas egna språk är extremt begränsad), har kortare medellivslängd och fler problem på alla nivåer av tillvaron. Hmongerna är också - i likhet med andra minoritetsbefolkningar världen över - perfekta syndabockar i alla sammanhang och skylls för det mesta från medlöperi med amerikanerna under kriget till knarklangning och smuggling. Jojo, säger folk menande: de ser kanske fattiga ut, men de har en Mercedes bakom gödselstacken! Statistiken visar entydigt att det inte är sant.
Man har stängt av regionen, så det är svårt att få klarhet i vad som egentligen hänt. Vissa regeringsorgan påstår att någon utropat sig till hmongkung och krävt autonomi. Det är alltid skrämmande när en armé sätts in mot sin egen befolkning - men det är också alltid ett svaghetstecken. Att det hela är allvarligt bevisas av att officiella vietnamesiska organ känt sig tvungna att rapportera om sammanstötningarna: det betyder att det inträffade anses för stort för att förtiga helt. En exilorganisation hävdar att minst 21 hmonger fått sätta livet till, och att ytterligare hundratals förts bort av armén och försvunnit spårlöst. (Amnesty är de enda i Sverige som rapporterat om händelsen.) Säkert är att de försvunna hmongerna inte åkte Mercedes.

Hetta

Man vaknar på en annan planet än den man somnade på, en planet där andra fysiska lagar råder. Tyngdkraften är större, luftens syrehalt lägre. Redan klockan sju på morgonen är det som att gå in i en vägg. Även enkla uppgifter måste företas med största omsorg, om inte annat för att hjärnan fungerar mycket långsammare i värmen. Luften har förvandlats till någon form av vätska, ett kristallbad. En vanlig cykeltur ner på stan måste planeras som en bergsbestigning: vätskekontroll, ombyte. Plötsligt märker jag att jag andas tyngre. Värmen är som att ha ett stort djur liggande på bröstet. Den enda möjliga drycken är iste, inget annat går att dricka. På eftermiddagen blir det alldeles mörkt. Sen kommer åskvädret och regnet, ett tropiskt åskväder där blixtarna bländande lyser upp som om någon stod i mitt rum och lekte med en väldigt stark ficklampa. Regnet är så häftigt att varje droppe gör en liten smula ont. Nu kommer det att svalna, tänker jag och går upp fem nästa morgon för att springa innan hettan kommer. Det är nu alla är ute. Vägen längs sjön är full av vietnameser som gör morgongymnastik. Ändå visar det sig snart att jag har fel: det är nästan lika varmt fem på morgonen, det som stiger över Westlake är inte dimma utan ånga, bastuånga. Den fuktiga värmen suger musten ur kroppen på mindre än en kvart och sedan är det som om någon bundit fast hantlar vid smalbenen. Samtidigt som jag springer framåt springer jag bakåt, känns det som: varje meter åt rätt håll är resultatet av en hård inre strid. Det enda man egentligen vill göra är att dra för gardinerna och sova. Det här är hetta.

Marc Riboud

Jag missade den franske världsfotografen Marc Riboud (född 1923) när han pratade på Cinemateket i Hanoi, men det visade sig att Cinemateket köpt in några av hans böcker, så jag kompenserade mig så gott jag kunde. Det här är rätt ställe att titta på hans bilder: Ribouds mest kända bild är nog flickan som håller upp en blomma mot soldaternas bajonetter under en Vietnamdemonstration i Washington, och han gjorde reportageresor i Nord- och Sydvietnam under krigsåren 1968-69 som bland annat resulterade i den prisbelönta fotoboken Face of North Vietnam: han tog till exempel ett porträtt av en åldrad Ho Chi Minh (som bjöd på te och helst pratade om Paris och Maurice Chevalier, har Riboud berättat). Riboud tillhör samma skola som Cartier-Bresson, Capa eller Doisneau: berättande fotografer, som uppsöker världen och vaskar fram det konstnärliga ögonblicket i verkligheten, i den mest våldsamma, fattiga eller omtumlande verklighet. Det är en tillit till världens inneboende skönhet som nästan får religiösa dimensioner, om man vill (det tror jag ingen av ovannämnda herrar vill; men kanske deras betraktare?)
En av Ribouds bilder från Vietnam 1968 tittar jag särskilt mycket. Den föreställer en vanlig stadsgata, låt vara svårt skadad av kriget. Trots att husen ligger i ruiner pågår livet som vanligt. Man ser cyklar, vespor, en cykeltaxi. De ambulerande gatuköken har ställt sig upp längs gatan med några meters mellanrum, jag antar att det är lunchtid, och det ser ut precis som nu: några förtennade kärl, några skålar. Folk hukar i skuggan. En kvinna i bambuhatt balanserar två enorma rottingburar, som ser ut att innehålla fjäderfä, på ett ok över axeln. Folk handlar, gör upp affärer. Allt är som idag, det är bara mindre av allt. De där ruinerna skulle lika gärna kunna vara ett resultat av byggboom som av krig: så ser varannan gata fortfarande ut, när framtidens Hanoi byggs upp med ännu fler hotell och köpcentra. Det enda som har hänt är att det har blivit mer av allt: i stället för en ynklig telefontråd som på bilden från 1968 är det hundratals, så telefonstolparna bågnar. I stället för en affärsskylt (ett apotek) är det hundratals, de flesta i neon. I stället för två vespor, tvåtusen. Stadslivet har inte förändrats i grunden sedan 1968, säger Marc Ribouds bild: det är framför allt i kvantitativ bemärkelse det exploderat, den typiska gatan är fortfarande i grunden en bygata.
Den största skillnaden, inser jag nu, är att träden är avlövade på bilden.

Fransmän i exil: L'Été

Genom så här trånga gränder kan man ta sig hela vägen från vårt hus - på vägen passerar man en gatu-marknad, frisersalonger, motorverkstäder, uteserveringar, sömmerskeateljéer, kvartersbutiker, uteserveringar, apotek, internetkaféer och en osannolikt liten katolsk kyrka - fram till Giang Van Minh, gatan där hjärtpunkten i exilfransmännens liv befinner sig: L'Été, franska baren. Där sitter alltid lärarna på franska skolan och övrig frankofon diaspora. När man vill ha en garanterat lyckad middag och inte orkar med några experiment är det hit man går: det är hit Jonatans vänner Tristan och Martin alltid går för att äta födelsedagsmiddag. L'Été har definitivt Hanois godaste hamburgare (även familjens vegetarian är nöjd med dem), världens möjligen minsta barkatt, genuint trevlig personal, en opretentiös fritidsgårdsliknande inredning med lätt konstnärlig touch (här ordnas med stor oregelbundenhet fotoutställningar, som sedan får hänga kvar i evigheter) och är den mig veterligt enda baren i den här tidszonen där man ibland får höra Serge Gainsbourg. En bra bar är framför allt ett ställe där andra människor känner sig hemma: det är de andra gästernas hemkänsla som skapar ens egen. L'Été är en riktigt bra bar.

Le Petit Bruxelles

Vi såg An American in Paris häromkvällen, och jag insåg att världen förmodligen inte blir bättre eller tydligare än i dekoren till en Gene Kelly-film. Är det Paris så har alla fransmän randiga tröjor, basker och en baguette under armen, himlen är blå och Eiffeltornet syns på varenda bild. Är det New York så är alla bilar gula taxibilar, alla hus är skyskrapor i art déco-stil, alla hotell har uniformerade dörrvakter och asfalten ångar. I vissa avseenden klarar Hanoi Gene Kelly-ribban, i andra avseenden känns stan hopplöst grötig och grå (ljussättningen dagtid skulle t ex aldrig få godkänt av Vincent Minnelli: den nattetid är desto bättre, neonljusen kring Hoang Kiem skulle lysa upp halva Manhattan). Men kvarteren kring katedralen tycker jag har definitiva musikalkvaliteter. De är färgstarka, tydliga och folk går omkring där som om de verkligen var statister i en femtiotalsmusikal - sist vi satt på balkongen till Marilyn Café, mittemot katedralen, kom trettio skrattande nunnor vandrande och ställde upp sig för gruppfoto utanför kyrkporten. Hit har restaurangen Le Petit Bruxelles flyttat (1, Au Trieu är adressen; det finns också en Le Petit Bruxelles i Westlake på 10, Ngo 27, Xuan Dieu) och där kan man faktiskt få Paris förlagt till Hanoi för en kväll. Eller åtminstone Bryssel. Ett sånt ställe måste ju finnas: det finns tvåtusen fransmän här, och nånstans ska de ju gå när de längtar hem. Man sitter med fördel en trappa upp, i en traditionellt småtråkig fransk restaurangmatsal: utanför pågår en blandning av backpackerliv och genuinast möjliga Hanoiliv med tvättbaljor från onkel Hos dagar. Inne på Le Petit Bruxelles pryds väggarna av frankofona serieteckningar - Lucky Luke, Gaston, Spirou - och man förstår att maten står i centrum, eftersom det är i stort sett enda utsmyckningen av de smutsgula väggarna, det här är en klassisk fransk familjerestaurang och menyn är i den klassiska franska skolan: tournedos, bearnaisesås, tunga rödviner och efterrätter som kan fälla en oxe. För att inte tala om deras ostfondue. Vi kom överens om att vi inte ätit godare kött någonstans i Hanoi. Ett värdigt ställe att äta födelsedagsmiddag på.

Hmonger förföljda

Hmongkvinnan på bilden vann våra hjärtan i Sa Pa: varje morgon kommer hmongerna gående flera mil in till stan för att göra affärer, gåpåiga, färgstarka och glada. Som många av jordens minoritetsbefolkningar är hmongerna självklar blickfång och magneter för turisternas kameror, och deras röster är det första och det sista man hör - men det är inte de som tjänar de stora pengarna på turismen, hotell, bussar och restauranger ägs oftast av etniska vietnameser (samt en och annan långnäsa). Hmongerna lever i bergen mellan Vietnam, Laos och Thailand. I USA lever ungefär 250 000 hmonger i exil (Clint Eastwoods film Gran Torino handlar om vänskapen mellan en koreaveteran och en hmongpojke) eftersom de slogs på amerikanernas sida i Vietnamkriget. I februari avled den 81-årige hmonggeneralen Vang Pao i Fresno i Kalifornien. Under Vietnamkriget ledde Pao en CIA-understödd hemlig armé i Laos. Kistan täcktes av en amerikansk flagga, men släktingarnas begäran om en jordfästning under fulla militära hedersbetygelser på Arlingtonkyrkogården avslogs av Pentagon, som menade att Pao i så fall skulle ta en plats från en amerikansk militär.
En sak är de tydligen överens om, amerikanska myndigheter och indokinesiska: de är för jobbiga, de där hmongerna!
Fel religion har de också: hmongerna i Vietnam och Laos är ofta kristna och har svårt att utöva sin tro. Enligt franska nyhetsbyrån AFP rapporterade den amerikanska människorättsgruppen CPPA om ett vidrigt massmord på kristna hmonger i Laos, som skulle ha ägt rum torsdagen den 14 april i Xieng Khouangprovinsen. En specialenhet av laotiska folkarmén, ledd av vietnamesisk hemlig polis och militära rådgivare, skulle ha beslagtagit hmongernas enda bibel, våldtagit och skjutit fyra hmongkvinnor, tvingat deras män och sammanlagt 26 barn att se på detta, slagit dem och bundit dem och därpå fört bort dem: ingen har sett dem sedan dess. Allt för en enda bibel. De amerikanska människorättsaktivisterna hävdar att den laotiska och den vietnamesiska armén systematiskt förföljer kristna och animister i högländerna och att förföljelserna trappats upp den senaste tiden.
Är det verkligen så länge sedan världen upprördes över massakern i Song My? Är det möjligt att samma folk som utsattes för detta hittat någon ännu svagare att göra detsamma mot?
Jag hoppas fortfarande att AFP har fel.

Bùi Chát: inplockad poet

Jag har berättat tidigare om poeten och förläggaren Bùi Chát som jag träffade under visst hemlighetsmakeri i Saigon förra våren, där han driver förlaget Giay Vun, Kladdpapperförlaget, från sin lilla lägenhet - det mest undergroundaktiga förlag jag någonsin stött på, poesin är rakt på sak, direkta lägesrapporter från ett land där man inte får tala fritt men Bùi Chát och hans vänner ändå gör det, och man har gett ut George Orwells Djurfarmen i vietnamesisk översättning. (Som bevis på att Kladdpapperförlaget ändå når sin målgrupp kan jag anföra att Elsa och jag för några månader sen fick Bùi Cháts dikter i nyårsgåva av vänner här i Hanoi som absolut inte vet att vi träffat honom: skicka vidare-distributionen fungerar uppenbarligen.) Jag försökte intressera svenska PEN för Bùi Chát då, men det gick inget vidare. Den 25 april fick Bùi Chát ta emot International Publishers Association's Freedom to Publish Award för 2011 i Buenos Aires. När han kom tillbaka till Vietnam väntade polisen på flygplatsen i Saigon: hans diplom konfiskerades och polisen genomförde en husundersökning hemma hos honom i närvaro av hans fru och tvååriga dotter. Bùi Chát och hans kollega Lý Doi kvarhölls av polisen för förhör. Han släpptes i förrgår efter 47 timmar, men kallades även i går för fortsatta förhör, och har fått veta att undersökningen kommer att fortsätta. IPA har reagerat. Norska Förläggarföreningen har hört av sig till utrikesministern. Och Argentinas kulturminister är naturligtvis tagen på sängen: varför skulle det vara så farligt att ta emot ett pris i Buenos Aires?