7880

I går vaknade Miriam och jag på Langkawi, bland beostarar, burkor och blått blått vatten.
I morse, när vietnamesisk teve med viss fördröjning visade BBC:s upptagning av Aung Sang Suu Kyi's stora tal, blev vår TV-bild här i Hanoi alldeles svart varje gång hon refererade till de folkliga upproren i Mellanöstern: varje mental koppling mellan dessa händelser och Sydostasien anses uppenbarligen farlig för makthavarna här.
Just nu är barnen i gamla stan och köper de allra sista presenterna till kompisar, den allra sista frossan i piratkopierade DVD:filmer och märkeskläder på överskådlig framtid.
I kväll gör jag och barnen den 7880 km resan tillbaka till Sverige, den här gången för gott. 7880 km, det låter mycket, men det mentala avståndet är nästan större.
I morgon är det med andra ord i Stockholm som Paris inte ligger, och det visste ju redan Hjalmar Söderberg, så det behöver knappast understrykas ytterligare.
Den 25 oktober har PEN-klubben en kväll för Vietnam, på Kulturhuset i Stockholm.

Uppdrag i Saigon

Egentligen avskyr jag den sortens språkliga felsökeri som fick sin kulmen i och med OS i Kina, men texten på insamlingsbössan i inrikeshallen på Hanois flygplats Noi Bai kan jag bara inte gå förbi: FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN. Behöver jag tillägga att bössan är full, om än med sedlar i små valörer? Jag tar första morgonplanet till Saigon, så tidigt att jag är ende västerlänningen ombord, förutom piloterna. Inrikesflyg är betydligt roligare än internationella flighter, det är inrikes som folk flyger till sin sjuka faster och försöker få med sig en get, ett kylskåp och en tjugokilospumpa ombord. Inrikes får man också äktvietnamesisk frukost: fiskgröt. För att hålla spänningen uppe inser jag precis när planet ska starta att jag glömt kvar det enda jag inte får glömma: min anteckningsbok. Ett halvårs arbete, anteckningarna till min nästa bok ... jag bestämmer mig för att känna mig fri och lita på minnets sållningsförmåga ... adressen till mötesplatsen ... det gör ingenting, jag lärde mig den när jag gick igenom alltsammans på kartan igår. Jag ska träffa Bùi Chát på en mötesplats vi gjort upp genom tredje part, som inte ens finns på samma kontinent. Jag har fått ett uppdrag av Svenska PEN att ge honom hans hedersmedlemsskap och hittills har vietnamesiska säkerhetspolisen hindrat mig från att utföra det genom att hålla kvar honom i Saigon när Svenska ambassaden bjudit in honom till min frus avskedsfest och nationaldagsfirandet. Jag hatar att lämna saker halvfärdiga. Jag utför alltid det jag åtar mig, även om det innebär att jag måste gå upp klockan halv fyra och åka till flygplatsen. Jag vet att han är bevakad, jag vet att ambassaden var bevakad åtminstone på nationaldagen. Följer någon efter mig nu? Jag har ju glömt min anteckningsbok på flygplatsen i rent terapeutiskt syfte, inser jag nu: jag är nervös för den i stället.
Kommer till Saigon, det är fruktansvärt varmt. Tar en taxi som kör till Hotel Rex, jag ser Saigon uteslutande genom hans backspegel: ingen har följt oss. Jag åker upp till taket på Rex och sätter mig vid poolen. Sen använder jag en annan utgång från Rex. På väg till mötesplatsen köper jag en ny anteckningsbok. Sa jag att det är fruktansvärt varmt, Hanoi är rena kylskåpet i jämförelse?
Jag kommer in på mötesplatsen och ser ett sällskap med självsäkert skrattande män i ljusblåa skjortor. Säkerhetspolis? Nej, de skrattar inte, de är inte självsäkra och de har omodernare snitt på sina skjortor. Säkerhetspolisen är underbetald världen över, inte bara hos Leif GW Persson. Det här är vanliga affärsmän. Jag slappnar av, dricker iskaffe och letar upp mina favoritställen i Saigon på kartan.
Jag har gett Chát ett spann på tre timmar för att han inte ska behöva ta några risker. Efter en halvtimme kommer han och först en tjej, sen en tjej till. Alla har varit med om demonstrationen mot Kina i söndags, de skrattar och visar bilder, särskilt upptryckta t-shirts. De visar bilder på bloggare som försvunnit. Det här är en rörelse. Den har en egen historia, egna bilder, egna hjältar, egen blogg, danlambao.blogspot.com. Det finns ändå en rörelse för förändring i Vietnam.
Chát är ovanligt glad och avspänd för att vara någon som fick stryk av säkerhetspolisen bara tre dagar tidigare. Jag kan äntligen fullfölja uppdraget som jag fick för över en månad sedan, överlämna det jag har att överlämna från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo och från svenska ambassaden (bildbevis på själva överlämnandet finns här: svenskapen.se) och framföra alla hälsningar, ställa frågor för PEN:s räkning om hans situation, hur utsatt den är och vad som kan göras. Jag får höra om de indirekta hoten, om trakasserier och det intensiva intresset från säkerhetspolisens sida angående hans kontakter med Sverige och PEN. Vårt möte varar i två och en halv timme. Han berättar lite om sig själv, han kommer från en stor katolsk familj, pappan byggare, hans intresse för poesi vaknade i gymnasiet när han läste en skolantologi och insåg: det här kan jag göra själv! Han bor tillsammans med vännen och kollegan Ly Doi och dennes familj, tillsammans driver de sitt underjordiska förlag och har otroligt dåligt med pengar, bojkottade i officiella sammanhang, utestängda från de statliga tjänster där andra vietnamesiska poeter får sin utkomst. Vi lämnar mötesplatsen vid skilda tillfällen. Jag går och äter lunch men det hjälper inte, jag går fortfarande på så högt varvtal att jag beter mig närmast maniskt, åker till Vietnam Design House för att stödja inhemsk design trots att flyttgubbarna är på väg och vi rensar våra garderober, jag kan inte andas ut riktigt förrän jag är tillbaka på Noi Bai klockan nio på kvällen och ser en leende äldre man på Hittegodsavdelningen komma emot mig med min anteckningsbok i handen. Jag bläddrar igenom den i taxin, dock utan att hitta de där geniala tankarna som känts så omistliga nyss. När jag kommer hem står alla våra utemöbler på gräsmattan, The Isley Brothers på högsta volym, Eriks och Annas avskedsfest är i full gång. FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN, det är dem man ska stödja, tänker jag. De som inte väljer den smidigaste vägen, de som inte gör som man säger. Det här kan jag göra själv!

Yardsale

För en tid sen hade vi loppis här på svenskcampen, men eftersom det var den amerikanska predikanthustrun Aimees initiativ och hon som stod för det praktiska arrangemanget så kallade vi det yardsale. Nästan alla är ju på väg härifrån, så nästan alla hade goda skäl att rensa rejält bland urvuxna kläder, barnböcker, sedda filmer, felköp till egna garderober och bokhyllor, bisarra souvenirer, möbler av mer eller mindre skrymmande natur, teknik som passerats av utvecklingen, ja ni vet: loppisprylar. Aimee hade ordnat med hamburgergrillning och skrivit fina reklamlappar både på vietnamesiska och engelska, som hon satt på strategiska platser i stan. Allt som inte såldes skulle plockas upp av ett barnhem senare under dan, så vi var garanterade att bli av med rubb och stubb. Barnen var entusiastiska och rensade sina rum på villkor att de fick behålla vinst av egen försäljning.
Så kom mail från Aimee som blivit rejält uppskrämd. Var vi verkligen tvungna att släppa in vietnameser, kunde det inte räcka med att vi vände oss till andra utlänningar? Det berättades om stölder och till och med ett fall av kidnappning när lokalbefolkning tidigare släppts in i en gated community. Aimee var förtvivlad, hon ville ju inte utsätta oss för fara - skulle vi ställa in alltihopa? Ändå var det ju för lokalbefolkningen hon ville ha loppisen, hon ville att de skulle få en chans att köpa justa prylar.
Vi försökte lugna henne. lovade att låsa våra hus, begränsa själva yardsalen till parkeringen och noga se till våra barn. Vi älskar loppis och auktioner, vi bor ju i Småland på sommaren. Vi var ute tidigt, bar ut bord, skrev prislappar, la ut dukar och försökte få allt att se attraktivt ut. Fyrtio minuter innan vi öppnade trängdes folk vid grindarna och frågade om de fick börja handla. Det roliga var att det var betydligt fler vietnameser än utlänningar. De var på samma gång extremt kräsna och fullständigt utsvultna. Det var som om det inte fanns en sexmiljonersstad utanför grindarna, sprängfull med affärer och köpcentra och marknader. Det var som om det var prylbrist, ransonering, krigstid, och det här var enda chansen att handla. Det var som om de sparat i åratal just för den här morgonen.
Jag såg min familj förvandlas till knipsluga och slagfärdiga försäljare. Vi har numera tre års erfarenhet av att förhandla om priser här, men normalt befinner vi oss på andra sidan disken - vi hade med andra ord otroligt kul. Allt gick att sälja. Precis allt. På två villkor: det ena och viktigaste var att det inte var tillverkat i Kina. (Jag har sett en t-shirt med tryckt NOT MADE IN CHINA.) Det andra och näst viktigaste var att det inte var tillverkat i Vietnam. Helst skulle det inte vara inköpt i Vietnam heller. "Det här kan jag köpa lika billigt på Hang Gai", hörde jag en kvinna säga nedlåtande. Däremot gick det utmärkt att köpa en trasig kamera (fast det krävdes prutning och viss övertalning). Böcker och filmer på i stort sett alla språk. En av vakterna köpte en orange peruk som barnen haft på skolmaskerader. Alla var glada, stämningen möjligen något frenetisk när folk slogs om samma solglasögon eller barnkammarmöbler, men ingen försökte luras eller ge sig av utan att betala: alla farhågor kom på skam. Jonatan sålde ett fungerande armborst (till min sorg: jag erbjöd mig att köpa det av honom i stället), avsett för fågeljakt, köpt i Luang Prabang. Vi nådde våra säljmål, hamburgarna tog slut och alla var nöjda. I viss mån rörde det sig om internt prylbyte på svenskcampen, där vi bytte filmer och böcker med varann, bar bord och umgicks, men samtidigt var det något viktigare som Aimee kom åt med sin idé med att sätta upp lappar på vietnamesiska: ombytta roller för en dag.
Två dagar senare var pengarna upphandlade. Och dessutom hade vi köpt en rottingsoffa, så utrymmesvinsten får nog betraktas som begränsad. Nu står den soffan i en container på väg till Sverige.

Nationaldag

Jag kommer att sakna nationaldagarna i Hanoi. Bilarna med flaggor som kör upp utanför ingången, de festklädda människorna, känslan av att få statera i en Bondfilm. Inte bara den svenska: häromdagen var det ryska nationaldagen, vodka och zakuski på Sheraton. Ambassadörerna från Tjeckien och Slovakien stod bredvid varandra och skrattade åt sitt eget skämt: "Vi har bestämt oss för att återbilda unionen, fast den här gången ska den heta Slovakotjeckien!"
Skillnaden mellan den ryska nationaldagen och den svenska här i Hanoi består bland annat i var militären befinner sig: på den ryska var militären inne och firade med de andra gästerna, de har ju köpt enorma mängder vapen av ryssarna, fyra ubåtar senast, medan på den svenska stod de utanför och kontrollerade vilka gäster som kom.
Den svenska nationaldagen, som ägde rum på hotell Daewoo, hade barnkör och gladare stämning. Astrid Lindgren och ABBA, jag grovöversatte Idas sommarvisa för en gäst som förvånat konstaterade att varken den eller vår nationalsång är särskilt krigiska! I stället för militärer hade vi barn, massor med barn. Det var ju sista nationaldagen under överskådlig framtid, så alla som kunde och några som egentligen inte kunde var där för att ta farväl. Calle som driver den förstklassiga restaurangen Cava i Hoi An hade rest upp med fru och barn enkom för nationaldagen. Våra hjältar Son och Ha var där, liksom andra modiga människor som tänker fritt. De som inte kunde komma själva hade skickat sin fru, man eller mamma. Jag stod och tittade på dem och insåg att de tillsammans representerade en livstid bakom galler. En livstids förödmjukelser och försakelser.
Jag sa att militären stod utanför: det gjorde även hemliga polisen, som inte brydde sig om att vara särskilt hemlig igår kväll. En hade placerat sig i soffan med en filmkamera och filmade öppet alla svenska ambassadens gäster när de kom; han kom in i festsalen senare och gick runt med filmkameran, men gick faktiskt efter tillsägelse från en modig ambassadtjänsteman.
Jag tyckte det var omtänksamt av dem att ställa upp så många på obekväm arbetstid - det var åtminstone femton säkerhetstjänstemän i och utanför hotell Daewoo igår - bara för att vi skulle få känna oss som James Bond för en kväll.

4 Phan Dang Luu

Vad gör vi med champagnen? Och snittarna?
Här pågår dramer av skilda slag. Miriam har avskedsfest för sina vänner, med spökhistorier mitt i natten och rädda flickor. Samtidigt som vi gör varm choklad till frukost åt dem och de berättar om sina olika härstamningar, pågår demonstrationer i Hanoi utanför kinesiska ambassaden och i Saigon: massprotester mot Kinas övergrepp mot vietnamesiska farkoster i de omstridda vattnen i Sydkinesiska sjön. Polisen lät demonstranterna hållas en stund, innan man skingrade dem: det är en del av balansgången, vi är beredda att försvara oss till sjöss, sa någon talesman i veckan, samtidigt som man inte vill tvingas in i en öppen konflikt med den stora grannen.
Men lita på en sak: om Vietnam inte velat ha demonstrationer mot Kina, ja då hade det inte blivit några demonstrationer mot Kina heller.
Bùi Chát, poeten och förläggaren som jag berättat om flera gånger, nybliven hedersmedlem i Svenska PEN, var bjuden till svenska ambassaden för nationaldagsfirandet. Han var osäker på om han skulle kunna komma, men köpte ändå flygbiljett från Saigon till Hanoi. Vi förberedde en liten ceremoni hemma hos oss för att under högtidliga former överlämna ett brev från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Champagne las i kylen, snittar förbereddes. Samtidigt tränade de svenska barnen nationalsånger inför kvällens firande på Daewoo hotell.
Jag fick fortlöpande mailbesked om hans stigande nervositet inför resan. Han kallades till ett möte med säkerhetspolisen på morgonen den 6 juni, samma morgon han skulle åka till Hanoi. Han var orolig för att han skulle hindras av polisen och förlora biljettpengarna, han var orolig för hotellpriser i Hanoi. Vi föreslog lösningar på allt, jag gjorde mig beredd att möta på flygplatsen.
Så kom kvällen och naturens drama. Vi befann oss nere på stan när åskvädret bröt ut, med storm och åtföljande störtskurar. Vi satt ute och hann bara nästan in: Miriams vegetariska BLT sandwich blåste ur handen på mig. På två minuter lades delar av Hanoi under vatten. Sjöar uppstod där det bara två minuter tidigare varit gata. Träd fälldes av stormen. Under tiden köpte Jonatan en extern hårddisk för att få plats med tre års minnen.
Vi åkte hem genom en annan stad, helt enkelt. När vi kom hem hade jag ett större antal mail från min kontakt med Bùi Chát, som berättade att han åkt ut till flygplatsen redan i går kväll - den 5:e - vilket ju var smart, men att han ändå blivit stoppad på Tan Son Nhat, flygplatsen i Saigon. Han skulle förmodligen ha kommit iväg om inte planet hindrats från att lyfta på grund av kvällens förfärliga storm - allt hänger ihop. Sedan kom mailen och SMS:en en gång i halvtimmen under hela natten.
Nu vet vi säkerhetspolisen gjort husrannsakan även hos poetens föräldrar, som bor i en helt annan stad. Vi vet att Bùi Chát hålls hos säkerhetspolisen på 4 Phan Dang Luu. Klockan tjugo över tio på förmiddagen, när jag skriver det här efter en lång natt, får jag precis veta att han fortfarande hålls där. Vi vet också att polisen det senaste dygnet gripit flera regimkritiska bloggare, Me Nam och Nguoi Buon Gio.
Idag är det svenska nationaldagen och jag uppmanar alla som läser detta att inte stillatigande acceptera att svenska hedersmedlemmar och gäster behandlas på det sättet. Hans enda brott är att han är poet och förläggare. Han sitter på 4 Phan Dang Luu i HCMC, få ut honom därifrån, champagnen väntar i Hanoi.

Tappa ansiktet

Få aldrig en vietnames att tappa ansiktet, stod det i alla böcker vi läste på väg hit för drygt tre år sen. Jag kom att tänka det när jag försökte ringa cykelreparatörens dotter (som talar engelska, är det sagt) för att boka tid. Hon svarar aldrig. Jag ringer och ringer. Cykelreparatören ligger på andra sidan stan och det är varmt, så jag tänker inte chansa. Jag envisas med att ringa. Plötsligt får jag ett sms: "Sorry I couldn't hear the phone, Pls send me sms".
På sms tar det exakt en minut att boka tid, plötsligt måste hennes telefon höras alldeles utmärkt. Jag inser det som kanske borde varit självklart: hon är obekväm med att tala engelska, rädd för att tappa ansiktet. Knappa in ett sms är lättare att kontrollera, hon har säkert en modern telefon som rättar stavningen. Det är som alla expediter som säger nej vad man än frågar om - andra storlekar, andra färger - för att inte behöva ta risken att göra bort sig.
Jag cyklar dit, huset ligger i skuggan av Long Bien, bron som Alfred Eiffel byggde och som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, dörren är öppen men en hukande gumma med betelsvarta tänder viftar bort mig. Grannfrun skrattar så hon kiknar åt mig. Jag ringer, nu struntar jag i herr Trungs dotters ansiktshållning, jag har cyklat över hela stan i trettiofemgradig värme, jag har avtalat tid, jag går inte med oförrättat ärende. Det tar en stund, men hon förstår. Hon i sin tur ringer huset, plötsligt ler gumman och vinkar in mig, pressar apelsiner, nyduschad kommer herr Trung själv ner, han har tränat, han är flerfaldig mästare i cykling och innan jag får visa min egen cykels skavanker måste jag beundra hans priser och hans tävlingscykel som väger sex kilo.
Jag tar en motorbike hem, föraren har inte växel och tror han kan behålla hela sedeln jag håller fram - dubbla överenskomna beloppet. "Vad ska du göra då?" skrattar han. Jag ser mig omkring, jag känner de flesta motorbikeförare som står utanför ambassaden, för ögonblicket är det han som är på bortaplan, för ögonblicket är skrattarna på min sida, de växlar min sedel utan problem, jag överlämnar jämna pengar och tänker att det går ju utmärkt det här, böckerna vi läste överdrev en hel del annat också, hyfs och god ton i pagoder till exempel (man får till exempel inte peka med tårna mot buddhastatyn, har jag läst hur många gånger som helst, men jag har aldrig sett några andra än nervösa västerlänningar förflytta sig sidledes in och ut ur templen).
De bästa scenartister jag sett har börjat med att tappa ansiktet, så är kontakten etablerad och alla kan koppla av.

Datahaveri

Det är alldeles tyst i rummet, frånsett det diskreta vispandet från fläkten. Tiden går och det finns inget, absolut inget jag kan göra, så jag tittar ut genom skyltfönstret på hanoiborna som ägnar sig åt sina liv - kliver på och av motorcyklar, köper lichifrukter, baxar enorma paket, dricker te, försöker springa ikapp bussen. Precis så här har jag suttit i andra främmande städer, Minsk och Uppsala, sysslolös på en stol framför någon som ägnar sig åt min dator.
Det finns inget som så effektivt tvingar en ut i verkligheten som datahaveri. Det hände i fredags. När jag insåg att jag inte kom åt en enda fil på min dator och att familjens enda andra tillgängliga dator - den som är så risig att ingen annan egentligen vill ha den - inte är utrustad med Word, vilket gör att jag inte kan arbeta på den, skyndade jag mig att plocka ihop min dator och cykla till ett ställe som räddat familjen tidigare, nära Giang Vo. De kan inte ett ord engelska, men vi kommer snabbt överens om vad som är fel med min laptop och de förklarar att de ska installera om allting, och spara alla filer. Kom tillbaka klockan fyra. När jag kommer tillbaka klockan fyra säger de att den är klar om en halvtimme. En halvtimme? Ja, om en timme alltså. En timme? Ja, om en och en halv timme alltså.
Jag bestämmer mig för att inte fråga igen. Istället undrar jag över vad det kommer att kosta. Free. Va? Det kostar inget, det är gratis. De skyndar sig att tillägga att det är gratis för alla, så jag inte ska tro att jag blir särbehandlad som utlänning.
Man får vad man betalar för, inser jag senare när jag sitter med min dator framför mig och inser att det viktigaste operativsystemet av alla, det som gör att jag kan arbeta med mina texter, är piratkopierat och att licenskoderna inte gäller längre. Jag sitter på en tidsinställd bomb. Igen. Jag försöker arbeta ändå, men varenda gång jag öppnar ett nytt dokument så försvinner en av mina gratischanser, snart kommer Word att sluta fungera.
Till slut står jag inte ut längre, packar ner min dator och cyklar till ett annat ställe som hjälpt oss med elektronik, en auktoriserad återförsäljare, visst säljer de datorer också, nog borde de sälja ett riktigt Office-paket? De har till och med en jättestor reklambild för Windows Vista målad på väggen. De tittar på min laptop av märket HP och skakar beklagande på huvudet. Jag pekar på reklambilden. De ler. Det var längesen vi sålde Windows, det där är bara en bild!
Det här stället, DigiWorld, har alltid varit pålitlig. De har lagat ipodar och kameror. Deras engelska är helt okej. Jag vill inte gå ut igen. Snälla, säg var jag kan hitta Microsoft Office.
Lý Nam Dê. Det är en gata på andra sidan järnvägen. Vilken affär där? Överallt. Kan de engelska? En axelryckning: Kanske. Är de piratkopierade? En ny axelryckning.
Datorn i cykelväskan, iväg genom hanoitrafiken. De har rätt på DigiWorld, naturligtvis, det finns hundra databutiker på Lý Nam Dê, av varierande ambitionsnivå och specialitet. Vägg i vägg med ett av Hanois alla militärhögkvarter, jag håller på att krocka med en general. Jag väljer ut ett ställe som verkar välsorterat och frågar. Visst, säger de och plockar ihop tre DVD-skivor med handskriven tuschtext på: Office 2007. Jag skakar på huvudet. Det får inte vara piratkopierat, jag behöver de riktiga koderna. Ingen av dem kan ett ord engelska, men de är inte tappade bakom en vagn utan pekar på butikens egen dator, där Google Translate är i fullt arbete: "Vad vill du?" Jag formulerar mig så exakt som möjligt, Google Translate sätter igång och de skrattar och skakar på huvudet: nejnejnej, här finns bara piratkopior. De hänvisar mig längre ner på gatan. Vid tredje försöket kommer jag in på den lilla butiken där det är alldeles lugnt och den unge butiksinnehavaren tar hand om min dator själv, avinstallerar alla piratprogram och installerar nya. Det är alldeles tyst och skönt. Jag är tilldelad en roll som jag har livslång träning på - teknisk idiot i akut behov av hjälp - och numera hanterar med virtuositet. Hans son kommer in. Hans mamma kommer in. Hans fru kommer in. Alla försvinner in bakom ett metalljalusi, in i husets privata delar. Alla förhör sig nyfiket om mig och ler gillande när de får höra att jag är en betalande kund. Jag ser mig omkring i butiken. Det är samma blandning mellan lappat-och-lagat och topputrustning (de säljer t ex Dell) som jag minns från motsvarande ställen i Vitryssland. Man hänger med, men har samtidigt förstånd nog att ta tillvara på allt.
Jag tar fram min anteckningsbok och passar på att arbeta en stund medan programvaran installeras, det här lugnet infinner sig inte ofta. Hela familjen ler stolt när vi gemensamt konstaterar att jag åter har en fungerande dator. Min tacksamhet vet inga gränser, det ingår i rollen som teknisk idiot.
Nu gäller den här fingerfärdigheten och uppfinningsrikedomen mest datorer, tänker jag, men den har väl gällt maskiner stora och små, motorer och all slags mekanisk utrustning som landets mer eller mindre välkomna gäster lämnat efter sig under århundradena. Jag tänker på allt man byggde av bomber och traktordäck i Cu Chi-tunnlarna, men sen gör tanken stopp. Ute är träden alldeles röda, det ser ut som svensk höst men är en form av blomning. Hanoi visar sig från sin allra vänligaste sida, till och med generalens vakter ler mot mig när jag nästan cyklar in i hans bil.

Långt farväl, del 1

En månad kvar i vår tillfälliga hemstad, det är uppbrott i luften, varje veckoslut är det minst två avskedskalas som ska hinnas med, alla är på väg till olika håll, några ska hem, andra ska till Peking, Bangkok eller Tasjkent, varje vecka är det minst en insamling till avskedspresent som man ska komma ihåg att bidra till, varje vecka är det sista chansen för något som ska hinnas med. Alla familjens medlemmar går omkring med sin egen privata bucket list på vad som ska hinnas med i Hanoi innan vi åker. Sista chansen att till brädden utnyttja den globala ekonomiska obalans som man i princip är motståndare till! Handla vita klassiska Converse för en bråkdel av priset, laga cykeln, klippa sig, springa runt sjön, dricka färskpressad lime med iskross på mitt kafé vid Van Bao, sitta vid Dang Thai Mai och se ut över sjön, tända rökelse, äta lunch på vietnamesisk personalmatsal, sitta på balkongen på Marilyns kafé och se ut över katedralen, titta på nyrika vietnameser som handlar elektronik och märkeskläder på Vincom Towers, besöka regionens trevligaste bokhandel Bookworm, cykla genom rusningstrafiken och passera de persikofärgade trafikpoliserna vid Leninstatyn. Och dessutom bli klar med sina åtaganden innan flyttfirman Asian Tigers kommer och hämtar vårt bohag och två månaders kappsäcksliv börjar. Inte en minut får gå till spillo. I kväll blir det gissningsvis sista besöket på Hanoi Cinémathèque.

Joakim Pirinen 50 år

Idag, den 28 maj 2011, fyller min vän Joakim Pirinen 50 år. Det här är min hyllning till honom:

TVÅ SMÅ BJÖRNAR GÖR BEPPO EN TJÄNST

Sa den ena björnen till den andra:
Är det tusch som samlats där i hörnen
eller har vi redan börjat vandra
våran långa marsch mot skuggornas dal?

Två björnar, den andra till den ena:
Nog har vi tagit mot våra törnar
och jag vill inte leka Kassandra
men jag undrar om jag har något val.

Fortsatt andra björnen: Jag vill mena
tusch är syndaflod och översvämning
av en gud helt fri från Freud och hämning,
en konstnär med rent gränslös arsenal.

Första björnen: Våga inte klandra
den vars tusch blott svärtar dem han känner,
döden räknas till hans närmsta vänner,
det är ett kosmiskt skämt du kallar kval.

Turas om som straight man åt varandra
i komedin som är vår varelse
där nederlagets uppenbarelse
har större konstnärlig potential.

Vladimir & Estragon, han kommer snart
till sandlådan, så fort han ritat klart!

Min kaviartub

Man kan upptäcka nya saker om sig själv som utlandssvensk. Många har upptäckt oväntade känslor inför hemlandet, det har gråtits inför kaviartuber, Saltkråkanfilmer och kurbitsmönster. Själv har jag förhållit mig relativt oberörd inför Idas sommarvisa, Små grodorna och hela midsommarstången, men häromdagen föll jag som en fura: när jag reste mig igen upptäckt jag att jag försonats med en stor del av mig själv. Vad det var som hänt? Inget mindre än en gudstjänst. Ett sällskapsrum där jag befunnit mig minst tio gånger med ett glas eller en kaffekopp i handen hade förvandlats med några enkla handgrepp - ett bord hade flyttats, en duk lagts på och ett ljus tänts - till en kyrkolokal. Kyrkoherden i Bangkok, Lovisa Möller, var hitrest för att träffa denna avlägsna del av sitt pastorat och hålla gudstjänst. Jag kan Svenska kyrkans liturgi på mina fem fingrar. Mitt kroppsminne säger till mig när jag ska sitta och när jag ska stå, mitt kroppsminne säger till stämbanden när de ska börja värka för att psalmen tagits upp i fel tonart, mitt kroppsminne säger till tankarna att rusa långt, långt bort. En icke föraktlig del av min uppväxt ägnades åt familjegudstjänster (min morfar var präst), och hela mitt vuxna liv har jag lekt katt och råtta med mina egna känslor inför kyrkan och dess innehåll; hela mitt vuxna liv har jag rest ragg vid tanken på att jag skulle kunna ingå som en del i en församling. Och nu gjorde jag det, och jag fick inte panik, jag kände mig inte instängd, jag kände inte att någon ville sätta en etikett på mig. Jag kände tvärtom: den här formen har burit så många människor så den klarar nog att bära mig också. Det var nog inget mindre än en stor del av min släkthistoria och en stor del av min personhistoria som föll på plats häromkvällen, vilket inte alls var planen när jag och Miriam finklädda traskade iväg hemifrån i Hanoikvällen. Och med det ville jag nog egentligen bara säga att ingen av oss vet i förväg hur just vår kaviartub ser ut.

Cafe Zip Po

Nostalgi är ingen stor handelsvara i Hanoi. Här gillar man det som är nytt. Propagandaaffischer med FNL-motiv säljs enbart till turister, liksom medlemmarna i Minskklubben - som åker omkring på urgamla motorcyklar av sovjetmodell, länge de enda som gick att köpa här - alla är ex-pats. Ett undantag som fortfarande förbryllar mig är zippotändaren, den klassiska tändaren som började tillverkas i Pennsylvania år 1933 och är intimt förknippad med amerikanska armén. Under Vietnamkriget var det högsta mode bland amerikanska soldater att gravera in sina namn på tändarna. Jag känner till åtminstone tre kaféer här i Hanoi som tagit sitt namn efter zippotändaren, och förenar kaféverksamhet med tändarförsäljning (om de verkligen är gjorda i Pennsylvania eller på närmare håll kan jag inte bedöma). Och den som går i gamla stan får finna sig att möta en påstridig gatuförsäljare med zippos vid varje gathörn. När jag cyklade förbi ett kafé med den specifikt vietnamesiska särskrivning som gör ett eget ord av varje stavelse (Café Zip Po) så började jag fundera. I Sydvietnam, där amerikanska soldater faktiskt gick omkring i vardagen och drällde tändare efter sig, är det begripligt att man överhuvudtaget har en relation till den berömda tändaren: men här i Hanoi? De enda amerikaner som kom hit var de som sköts ner och hamnade i fängelset Hoa Lo, Hanoi Hilton. Det är lika konstigt som den deprimerande lilla bar som döpts till Hanoi R&R, Hanoi Rest & Relaxation, med en besynnerlig kontrafaktisk historieskrivning som onekligen sätter fart på fantasin. Vad uttrycker egentligen dessa tändare, en omedveten önskan att man förlorat kriget i stället?

Bùi Chát blir hedersmedlem

När jag googlar Bùi Chát, den modige poeten och enmansförläggaren från Saigon som trakasseras av vietnamesiska polisen, får jag plötsligt en svensk träff: Reportrar utan gränser skrev om honom, på min födelsedag dessutom. En ännu bättre födelsedagspresent kommer från Svenska PEN, som meddelar att man på styrelsemöte i måndags beslutat göra Bùi Chát till hedersmedlem. Det går inte att säga hur mycket det betyder - för honom och hans familj, som kanske får ett litet skydd mot trakasserier härigenom, men också för hela förändringsrörelsen i Vietnam. PEN är en organisation med världsrenommé, en organisation med anor och klass, en organisation som en regering med anspråk på att tillhöra världssamfundet helst undviker att stöta sig med om det går. Mycket får plats i det där lilla ordet - helst. Idén är mycket enkel: det ska vara så bullrigt att tysta oppositionen att man hellre väljer att låta den vara. Det fungerar bara om regimen är känslig för världsopinionen, men det är regimen i Vietnam: man vill ha säte i FN, WTO, ASEAN, man har skrivit på alla deklarationer om mänskliga rättigheter, man vill ha plats vid de hyggligas bord och börjar långsamt inse att det sitter en prislapp på den platsen.
Jag har ett långt samtal med Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo, och förstår att det här kanske bara är början på en ny sorts svensk Vietnamrörelse, en ny sorts solidaritet med Indokinas förtryckta folk. Den gamla självbelåtna Vietnamrörelsen - alla som hört en svensk fyrtiotalist som aldrig satt sin fot i Sydostasien berätta om när "vi" besegrade USA vet vad jag menar - får finna sig i att det är dags att uppdatera bilden nu. Som medlem av svenska PEN vill jag bara säga att det hedrar oss att Bùi Chát väljs in - det hedrar oss alla att tillhöra samma organisation som någon som tar reella risker med sin utgivning och sina ord; någon som sätter sin frihet, hälsa och försörjning på spel. Det är nog ännu värre än att bli struken från inbjudningslistan till Manila.

Försvunna hmonger

Dien Bien Phu i de oländiga bergstrakterna nära laotiska gränsen brukar anges som platsen där kolonialismen utkämpade sitt sista stora fältslag, när fransmännen lurades att förskansa sig i det svårförsvarade flygfältet och led ett svårt nederlag april-maj 1954. Vietnamesiska armén har ryckt ut igen i trakten av Dien Bien Phu, fast denna gång mot landets egna medborgare. Hmongerna har församlats i tusentals - en källa uppger så många som 7000 - och ställt krav på att bland annat få sina religiösa rättigheter respekterade (många hmonger är utövande kristna), men också drägligare livsvillkor. Livsvillkoren för hmonger, liksom för andra minoritetsbefolkningar i Vietnam, är betydligt hårdare än för den övriga befolkningen: en FN-rapport visar att en av två lever under fattigdomsgränsen, att jämföra med en av elva etniska vietnameser. Minoritetsbefolkningen har också sämre tillgång till samhällsservice, dels på grund av de bor i glesbygd, dels på grund av språkfrågan: de drabbas oftare av sjukdomar, de är sämre utbildade (möjligheten att få undervisning på de etniska minoriteternas egna språk är extremt begränsad), har kortare medellivslängd och fler problem på alla nivåer av tillvaron. Hmongerna är också - i likhet med andra minoritetsbefolkningar världen över - perfekta syndabockar i alla sammanhang och skylls för det mesta från medlöperi med amerikanerna under kriget till knarklangning och smuggling. Jojo, säger folk menande: de ser kanske fattiga ut, men de har en Mercedes bakom gödselstacken! Statistiken visar entydigt att det inte är sant.
Man har stängt av regionen, så det är svårt att få klarhet i vad som egentligen hänt. Vissa regeringsorgan påstår att någon utropat sig till hmongkung och krävt autonomi. Det är alltid skrämmande när en armé sätts in mot sin egen befolkning - men det är också alltid ett svaghetstecken. Att det hela är allvarligt bevisas av att officiella vietnamesiska organ känt sig tvungna att rapportera om sammanstötningarna: det betyder att det inträffade anses för stort för att förtiga helt. En exilorganisation hävdar att minst 21 hmonger fått sätta livet till, och att ytterligare hundratals förts bort av armén och försvunnit spårlöst. (Amnesty är de enda i Sverige som rapporterat om händelsen.) Säkert är att de försvunna hmongerna inte åkte Mercedes.

Hetta

Man vaknar på en annan planet än den man somnade på, en planet där andra fysiska lagar råder. Tyngdkraften är större, luftens syrehalt lägre. Redan klockan sju på morgonen är det som att gå in i en vägg. Även enkla uppgifter måste företas med största omsorg, om inte annat för att hjärnan fungerar mycket långsammare i värmen. Luften har förvandlats till någon form av vätska, ett kristallbad. En vanlig cykeltur ner på stan måste planeras som en bergsbestigning: vätskekontroll, ombyte. Plötsligt märker jag att jag andas tyngre. Värmen är som att ha ett stort djur liggande på bröstet. Den enda möjliga drycken är iste, inget annat går att dricka. På eftermiddagen blir det alldeles mörkt. Sen kommer åskvädret och regnet, ett tropiskt åskväder där blixtarna bländande lyser upp som om någon stod i mitt rum och lekte med en väldigt stark ficklampa. Regnet är så häftigt att varje droppe gör en liten smula ont. Nu kommer det att svalna, tänker jag och går upp fem nästa morgon för att springa innan hettan kommer. Det är nu alla är ute. Vägen längs sjön är full av vietnameser som gör morgongymnastik. Ändå visar det sig snart att jag har fel: det är nästan lika varmt fem på morgonen, det som stiger över Westlake är inte dimma utan ånga, bastuånga. Den fuktiga värmen suger musten ur kroppen på mindre än en kvart och sedan är det som om någon bundit fast hantlar vid smalbenen. Samtidigt som jag springer framåt springer jag bakåt, känns det som: varje meter åt rätt håll är resultatet av en hård inre strid. Det enda man egentligen vill göra är att dra för gardinerna och sova. Det här är hetta.

Marc Riboud

Jag missade den franske världsfotografen Marc Riboud (född 1923) när han pratade på Cinemateket i Hanoi, men det visade sig att Cinemateket köpt in några av hans böcker, så jag kompenserade mig så gott jag kunde. Det här är rätt ställe att titta på hans bilder: Ribouds mest kända bild är nog flickan som håller upp en blomma mot soldaternas bajonetter under en Vietnamdemonstration i Washington, och han gjorde reportageresor i Nord- och Sydvietnam under krigsåren 1968-69 som bland annat resulterade i den prisbelönta fotoboken Face of North Vietnam: han tog till exempel ett porträtt av en åldrad Ho Chi Minh (som bjöd på te och helst pratade om Paris och Maurice Chevalier, har Riboud berättat). Riboud tillhör samma skola som Cartier-Bresson, Capa eller Doisneau: berättande fotografer, som uppsöker världen och vaskar fram det konstnärliga ögonblicket i verkligheten, i den mest våldsamma, fattiga eller omtumlande verklighet. Det är en tillit till världens inneboende skönhet som nästan får religiösa dimensioner, om man vill (det tror jag ingen av ovannämnda herrar vill; men kanske deras betraktare?)
En av Ribouds bilder från Vietnam 1968 tittar jag särskilt mycket. Den föreställer en vanlig stadsgata, låt vara svårt skadad av kriget. Trots att husen ligger i ruiner pågår livet som vanligt. Man ser cyklar, vespor, en cykeltaxi. De ambulerande gatuköken har ställt sig upp längs gatan med några meters mellanrum, jag antar att det är lunchtid, och det ser ut precis som nu: några förtennade kärl, några skålar. Folk hukar i skuggan. En kvinna i bambuhatt balanserar två enorma rottingburar, som ser ut att innehålla fjäderfä, på ett ok över axeln. Folk handlar, gör upp affärer. Allt är som idag, det är bara mindre av allt. De där ruinerna skulle lika gärna kunna vara ett resultat av byggboom som av krig: så ser varannan gata fortfarande ut, när framtidens Hanoi byggs upp med ännu fler hotell och köpcentra. Det enda som har hänt är att det har blivit mer av allt: i stället för en ynklig telefontråd som på bilden från 1968 är det hundratals, så telefonstolparna bågnar. I stället för en affärsskylt (ett apotek) är det hundratals, de flesta i neon. I stället för två vespor, tvåtusen. Stadslivet har inte förändrats i grunden sedan 1968, säger Marc Ribouds bild: det är framför allt i kvantitativ bemärkelse det exploderat, den typiska gatan är fortfarande i grunden en bygata.
Den största skillnaden, inser jag nu, är att träden är avlövade på bilden.

Fransmän i exil: L'Été

Genom så här trånga gränder kan man ta sig hela vägen från vårt hus - på vägen passerar man en gatu-marknad, frisersalonger, motorverkstäder, uteserveringar, sömmerskeateljéer, kvartersbutiker, uteserveringar, apotek, internetkaféer och en osannolikt liten katolsk kyrka - fram till Giang Van Minh, gatan där hjärtpunkten i exilfransmännens liv befinner sig: L'Été, franska baren. Där sitter alltid lärarna på franska skolan och övrig frankofon diaspora. När man vill ha en garanterat lyckad middag och inte orkar med några experiment är det hit man går: det är hit Jonatans vänner Tristan och Martin alltid går för att äta födelsedagsmiddag. L'Été har definitivt Hanois godaste hamburgare (även familjens vegetarian är nöjd med dem), världens möjligen minsta barkatt, genuint trevlig personal, en opretentiös fritidsgårdsliknande inredning med lätt konstnärlig touch (här ordnas med stor oregelbundenhet fotoutställningar, som sedan får hänga kvar i evigheter) och är den mig veterligt enda baren i den här tidszonen där man ibland får höra Serge Gainsbourg. En bra bar är framför allt ett ställe där andra människor känner sig hemma: det är de andra gästernas hemkänsla som skapar ens egen. L'Été är en riktigt bra bar.

Le Petit Bruxelles

Vi såg An American in Paris häromkvällen, och jag insåg att världen förmodligen inte blir bättre eller tydligare än i dekoren till en Gene Kelly-film. Är det Paris så har alla fransmän randiga tröjor, basker och en baguette under armen, himlen är blå och Eiffeltornet syns på varenda bild. Är det New York så är alla bilar gula taxibilar, alla hus är skyskrapor i art déco-stil, alla hotell har uniformerade dörrvakter och asfalten ångar. I vissa avseenden klarar Hanoi Gene Kelly-ribban, i andra avseenden känns stan hopplöst grötig och grå (ljussättningen dagtid skulle t ex aldrig få godkänt av Vincent Minnelli: den nattetid är desto bättre, neonljusen kring Hoang Kiem skulle lysa upp halva Manhattan). Men kvarteren kring katedralen tycker jag har definitiva musikalkvaliteter. De är färgstarka, tydliga och folk går omkring där som om de verkligen var statister i en femtiotalsmusikal - sist vi satt på balkongen till Marilyn Café, mittemot katedralen, kom trettio skrattande nunnor vandrande och ställde upp sig för gruppfoto utanför kyrkporten. Hit har restaurangen Le Petit Bruxelles flyttat (1, Au Trieu är adressen; det finns också en Le Petit Bruxelles i Westlake på 10, Ngo 27, Xuan Dieu) och där kan man faktiskt få Paris förlagt till Hanoi för en kväll. Eller åtminstone Bryssel. Ett sånt ställe måste ju finnas: det finns tvåtusen fransmän här, och nånstans ska de ju gå när de längtar hem. Man sitter med fördel en trappa upp, i en traditionellt småtråkig fransk restaurangmatsal: utanför pågår en blandning av backpackerliv och genuinast möjliga Hanoiliv med tvättbaljor från onkel Hos dagar. Inne på Le Petit Bruxelles pryds väggarna av frankofona serieteckningar - Lucky Luke, Gaston, Spirou - och man förstår att maten står i centrum, eftersom det är i stort sett enda utsmyckningen av de smutsgula väggarna, det här är en klassisk fransk familjerestaurang och menyn är i den klassiska franska skolan: tournedos, bearnaisesås, tunga rödviner och efterrätter som kan fälla en oxe. För att inte tala om deras ostfondue. Vi kom överens om att vi inte ätit godare kött någonstans i Hanoi. Ett värdigt ställe att äta födelsedagsmiddag på.

Hmonger förföljda

Hmongkvinnan på bilden vann våra hjärtan i Sa Pa: varje morgon kommer hmongerna gående flera mil in till stan för att göra affärer, gåpåiga, färgstarka och glada. Som många av jordens minoritetsbefolkningar är hmongerna självklar blickfång och magneter för turisternas kameror, och deras röster är det första och det sista man hör - men det är inte de som tjänar de stora pengarna på turismen, hotell, bussar och restauranger ägs oftast av etniska vietnameser (samt en och annan långnäsa). Hmongerna lever i bergen mellan Vietnam, Laos och Thailand. I USA lever ungefär 250 000 hmonger i exil (Clint Eastwoods film Gran Torino handlar om vänskapen mellan en koreaveteran och en hmongpojke) eftersom de slogs på amerikanernas sida i Vietnamkriget. I februari avled den 81-årige hmonggeneralen Vang Pao i Fresno i Kalifornien. Under Vietnamkriget ledde Pao en CIA-understödd hemlig armé i Laos. Kistan täcktes av en amerikansk flagga, men släktingarnas begäran om en jordfästning under fulla militära hedersbetygelser på Arlingtonkyrkogården avslogs av Pentagon, som menade att Pao i så fall skulle ta en plats från en amerikansk militär.
En sak är de tydligen överens om, amerikanska myndigheter och indokinesiska: de är för jobbiga, de där hmongerna!
Fel religion har de också: hmongerna i Vietnam och Laos är ofta kristna och har svårt att utöva sin tro. Enligt franska nyhetsbyrån AFP rapporterade den amerikanska människorättsgruppen CPPA om ett vidrigt massmord på kristna hmonger i Laos, som skulle ha ägt rum torsdagen den 14 april i Xieng Khouangprovinsen. En specialenhet av laotiska folkarmén, ledd av vietnamesisk hemlig polis och militära rådgivare, skulle ha beslagtagit hmongernas enda bibel, våldtagit och skjutit fyra hmongkvinnor, tvingat deras män och sammanlagt 26 barn att se på detta, slagit dem och bundit dem och därpå fört bort dem: ingen har sett dem sedan dess. Allt för en enda bibel. De amerikanska människorättsaktivisterna hävdar att den laotiska och den vietnamesiska armén systematiskt förföljer kristna och animister i högländerna och att förföljelserna trappats upp den senaste tiden.
Är det verkligen så länge sedan världen upprördes över massakern i Song My? Är det möjligt att samma folk som utsattes för detta hittat någon ännu svagare att göra detsamma mot?
Jag hoppas fortfarande att AFP har fel.

Bùi Chát: inplockad poet

Jag har berättat tidigare om poeten och förläggaren Bùi Chát som jag träffade under visst hemlighetsmakeri i Saigon förra våren, där han driver förlaget Giay Vun, Kladdpapperförlaget, från sin lilla lägenhet - det mest undergroundaktiga förlag jag någonsin stött på, poesin är rakt på sak, direkta lägesrapporter från ett land där man inte får tala fritt men Bùi Chát och hans vänner ändå gör det, och man har gett ut George Orwells Djurfarmen i vietnamesisk översättning. (Som bevis på att Kladdpapperförlaget ändå når sin målgrupp kan jag anföra att Elsa och jag för några månader sen fick Bùi Cháts dikter i nyårsgåva av vänner här i Hanoi som absolut inte vet att vi träffat honom: skicka vidare-distributionen fungerar uppenbarligen.) Jag försökte intressera svenska PEN för Bùi Chát då, men det gick inget vidare. Den 25 april fick Bùi Chát ta emot International Publishers Association's Freedom to Publish Award för 2011 i Buenos Aires. När han kom tillbaka till Vietnam väntade polisen på flygplatsen i Saigon: hans diplom konfiskerades och polisen genomförde en husundersökning hemma hos honom i närvaro av hans fru och tvååriga dotter. Bùi Chát och hans kollega Lý Doi kvarhölls av polisen för förhör. Han släpptes i förrgår efter 47 timmar, men kallades även i går för fortsatta förhör, och har fått veta att undersökningen kommer att fortsätta. IPA har reagerat. Norska Förläggarföreningen har hört av sig till utrikesministern. Och Argentinas kulturminister är naturligtvis tagen på sängen: varför skulle det vara så farligt att ta emot ett pris i Buenos Aires?

Catwalk i Hanoi

En av poängerna med att bo utomlands är att man hamnar i sammanhang som man aldrig skulle hamna i annars. Förmodligen hade jag kunnat bo i Stockholm hundrafemtio år utan att bli bjuden på modeshow. Men tack vare Elsas väninna Dung hade vi biljetter till modeveckans visningar av höst/vintermodet i Vietnam, på hotell Daewoo en bit längre ner på vår egen gata. Vi klädde oss till tänderna, satte oss på bästa platserna och hade oförskämt kul. (Daewoo är ett stort och flott lägenhetshotell där barnens koreanska klasskompisar bor; när vi flyttade hit för tre år sen var hotellet ett riktmärke som syntes lång väg, nu är det en obemärkt punkt i stadssilhuetten - så fort växer Hanoi.) Det som visades var enbart inhemska designers. Jag gissar att det som kan rädda Vietnam från låglöneträsket där man syr konsumtionsvaror åt väst i all evighet är just att ta fram egna varumärken, en egen stil. Det var alltså första gången jag bevistade en catwalk. Det motsvarade alla mina förväntningar: fotoblixtar, långa smala modeller som såg ut som vilsna sjöfåglar på sina styltklackar, jättehög musik, rökmaskin, svartklädd publik, pyttesmå finniga designers i jeans och hopplöst fjolliga glasögon, kläder som inte vem som helst kan bära utanför en catwalk. Även om det nog var lite blommigare, lite mer prunkande och romantiskt än i tidningarna man bläddrar igenom hos frisören kunde den där catwalken i stort sett ha legat nästan var som helst, åtminstone för min otränade blick. Det fann jag oerhört hoppingivande: ett land som kan producera så många designers, modeller och modejournalister som ser på pricken ut som designers, modeller och modejournalister i damtidningarna hemma, måste vara ett land som varken är intellektuellt isolerat eller urfattigt.

Slaget om Spratly den 14 mars 1988

I Sydkinesiska sjön ligger Paracel- och Spratlyöarna, två eländiga vindpinade ögruppar som historiskt sett mest befolkats av häckande sjöfågel och havssköldpaddor. Här fanns länge en unik ekologisk nisch, nu lär det vara utfiskat. Om inte annat har uttråkade soldater haft ihjäl sköldpaddorna. Världen har krympt, Robinson får inte vara ensam på sin ö. Vad öarna själva innehåller spelar mindre roll: den nation som de tillhör kan dra territorialvattengränsen ute i Sydkinesiska sjön annorlunda, och räkna vatten som definitivt innehåller både fisk och fossila bränslen som sina. Förutom Vietnam gör Kina, Taiwan, Malaysia, Brunei och Filippinerna anspråk på dessa öar. Och nu spelar historien stor roll. Fransmännen ockuperade halvhjärtat öarna, japanerna tog dem, kineserna tog dem - ja, vem vet egentligen vad som hänt på de där små kala klipporna långt ute i ingenstans?
Det har varit känsligt att tala om Paracel och Spratly, omnämnanden av dispyten med Kina om ögrupperna har hört till det som bloggare kunnat råka illa ut för - det har räknats som att "äventyra nationens säkerhet". Ryktet har påstått att det i praktiken pågår ett lågintensivt krig därute, att fiskebåtar regelbundet blir beskjutna. Det senaste året har vietnamesiska media varit fulla av reportage från Spratlyöarna, bilder på glada soldater och fiskare som försvarar nationens yttersta utpost, artiklar om hur man ska förbättra livsvillkoren därborta har velat stadfästa bilden av att dessa öar verkligen är en del av Vietnam. Samtidigt har man inte velat erkänna att det faktiskt föreligger en konflikt med den stora grannen i norr.
Tills i går, när ett helt uppslag i Viet Nam News upptogs av en ändlös artikel av "havsforskaren" Hai Bien, vars avsikt var att rada upp bevis för att Paracel och Spratly tillhör Vietnam, detta inför en konferens om Sydkinesiska sjön som äger rum i Hanoi i dagarna. Artikeln är lång och tråkig. Men om man läser den noggrant så innehåller den en rad uppseendeväckande erkännanden: Kina ockuperade östra Paracelöarna 1956 och försökte erövra västra Paracelöarna 1959, men drevs bort av sydvietnamesiska trupper: de västra Paracelöarna förblev under Saigons kontroll framtill 1974, när Kina utnyttjade Sydvietnams kollaps för att ockupera dem. Beträffande Spratlyöarna är "den nakna sanningen" att Kina aldrig ockuperat dem fram till 1988. "Den 14 mars 1988 började Kina använda våld för att ockupera några klippor i Vietnams Spratlyöar. Under den ojämna kampen den dagen, offrade 64 vietnamesiska soldater sina liv för att försvara fosterlandets suveränitet."
Är inte det ganska fantastiskt? Den 14 mars 1988 utkämpades alltså ett militärt slag mellan Vietnam och Kina av den omfattningen att 64 vietnameser dog? Det har man aldrig hört ett ord om förut.
Artikeln i Viet Nam News nämner inte det som ligger Vietnams anspråk på öarna i Kinesiska sjön mest till last, nämligen att Nordvietnams dåvarande premiärminister Pham Van Dong i ett missiv till Kinas Zhou Enlai år 1958 sade att Vietnam "respekterade" de kinesiska anspråken på territorialgränser till sjöss - det vill säga att Nordvietnam i praktiken avsade sig alla anspråk på Paracel- och Spratlyöarna till förmån för Kina. Så sent som 2004 gav Vietnam ut en vitbok där man försökte hävda sin historiska rätt till öarna, men då får man retroaktivt legalisera regimer som man vid tiden ansåg olagliga, som den franska kolonialmakten och senare Sydvietnams regering, och samtidigt dra en ridå av glömska över den nordvietnamesiska regimens förehavanden ... Det går nog bra: pragmatism är som alltid nyckeln till vietnamesisk politik.

Buddhistiskt stöd för Cu Huy Ha Vu

Den vördnadsvärde Nobelpriskandidaten och patriarken Thich Quang Do, 83-årig ledare för den förbjudna buddhistkyrkan UBCV (United Buddhist Church of Vietnam) som sedan decennier sitter i husarrest i zenklostret Thanh Minh i Saigon, gjorde häromdagen ett officiellt uttalande med anledning av domen mot Cu Huy Ha Vu. (Patriarken påpekar i förbifarten som ett historiskt kuriosum att det var Vus pappa som den 25 augusti 1945 åkte ner till dåvarande kejserliga huvudstaden Hue och tog emot kejsare Bao Dais svärd och sigill för Ho Chi Minhs räkning. Från samma stad, Hue, åkte Thich Quang Dos föregångare i ämbetet ner till Saigon och brände sig offentligt i protest mot Diems regim: buddhistupproret som följde blev upptakten till Vietnamkriget.) Domen är ogiltig enligt vietnamesisk lag, eftersom Vu inte fick möjlighet att presentera sitt försvar, påpekar Thich Quang Do och pekar på stormen av internationella protester mot domen.
Buddhistpatriarkens uttalande slutar med en kraftfull appell till landets regim att lära av det som händer i Mellanöstern idag, att titta på Tunisien och Egypten och lära av exemplen, så att det vietnamesiska folket kan återfå sin värdighet: kommunistpartiet, säger Thich Quang Do, bör initiera en "fredlig demokratiseringsprocess med det fulla och obehindrade deltagandet av alla skikt i det vietnamesiska samhället och av alla religiösa och politiska familjer."

Burmesiska dagar 3

Från Bagan nytt flyg till Inle lake, där vi åter träffar vår spanska design-familj, som börjar kännas som nära vänner efter alla dammiga flygplatser vi sett tillsammans - de gör det färgstarka klädmärket Chula här i Hanoi och har enbart dövstumma lokalanställda. Bilresan till sjön går genom Rudyard Kiplings och Somerset Maughams samlade verk: det är Djungelboken för hela slanten, och när vi passerar en liten järnvägsbro som går rätt över en ravin så går en rysning genom mig. En stund senare passerar vi en vägkorsning. På andra sidan ligger Shanstaten, där olika krigsherrar och drogkungar för ett lågintensivt inbördeskrig. Killarna som hänger vid vägkorsningen har en annan stil än i Yangon, för att inte tala om hemma i Hanoi: det är combatbyxor, fallskärmsjägarsnagg, pilotglasögon och andra världskrigshjälmar för hela slanten, det ger mig dålig smak i munnen för jag inser ju att konflikten spillt över i viktigare beteendeförändringar än dem som syns i garderoben.
Men alla sådana tankar försvinner när vi kommer fram till sjön. Inle lake är en värld för sig, en undanskymd värld invikt i den undanskymda värld som hela Burma är. Hit flyttade 36 familjer från krigen i Thailand: det är deras ättlingar som bor på sjön, som en gång om året ror de stora processionsbåtarna med förgyllda fågelhuvuden mellan sjöns alla pagoder och tackar Buddha för sin stora tur.
Ni läste rätt: de bor på sjön. Byarna här är pålhus, trädgårdarna är flytande trädgårdar, vägarna mellan husen befars av roddbåtar, framförda med en unik fotteknik som inte finns någon annanstans. Här finns flytande smedjor, flytande väverier, flytande restauranger - och vi bor på ett flytande hotell. (Jag har aldrig sovit så gott, även om det var ohyggligt kallt i gryningen när dimman låg tät: man vaknar obönhörligt när sjöns invånare åker till morgonbön.) Utanför receptionen står ägarinnans unika samling orkidéer. Hon berättar att hon och en japansk professor i botanik just återvänt från en orkidéresa i Tibet. Hon är född här, har gått i klosterskola, återvänt i vuxen ålder och börjat med att sälja souvenirer från en kärra utanför en av de flytande pagoderna där buddhorna är så förgyllda att de förlorat varje kontur (de troende uttrycker sin tro genom att handgripligt utsmycka buddhastatyerna med bladguld, så bland annat utnyttjar det mineralrika Burma sina tillgångar) och förvandlats till amorfa blobbar. Nu har hon ett sofistikerat och vackert hotell där man omedelbart grips av lugn.
Inle lake är en egen och gåtfull värld. Här finns de flygande katternas kloster, här görs otroligt vackert linnetyg av lotus - ursprungligen enbart för munkdräkter, eftersom lotusen är en helig blomma, men numera även för japaner, som älskar det exklusiva materialet och en och annan turist, här finns burmeserkatternas hem (ett trettiotal burmeserkatter som räddas undan utrotning på detta sätt och inte harnågon annan uppgift än att se vackra och överlägsna ut, vilket de lyckas utmärkt med), här finns silversmedjor, och allt detta ligger på vattnet och luften är klar och hög och på morgonen ligger dimman över hela sjön. En eftermiddag åker vi båt uppför floden, försvinner in i djungeln och tror att vi aldrig ska återvända till världen utanför. Vår förevändning är ett gammalt djungeltempel, men egentligen vill vi bara se bylivet längs floden. Jonatan spelar volleyboll med munkarna. Småkillarna slåss om att få vara vägvisare upp till pagoden på krönet. När vi återvänder är det sen eftermiddag och alla avslutar dagens arbete med att gå ner till floden och tvätta sig. Skratten hörs långt över sjön. Silversmeden som vi besökte dagen innan vinkar glatt. När vi kommer fram till hotellet är det redan mörkt. Våra spanska vänner kommer till matsalen en stund efter oss.
Jag tror att man kan åka till Burma utan dåligt samvete (jag stödjer mig lite på att The Lady själv ändrat åsikt och nu uppmuntrar besökare utifrån), om man tänker igenom saken innan. Lite pengar kommer regimen oundvikligen att sno åt sig - flygplatsskatten till exempel - men det är inte särskilt svårt att välja de lite mindre hotellen, de lite mindre flygbolagen. Och då tror jag man gör mer nytta än skada: dessa människor är så svältfödda på intryck och möten, de behöver känna att de inte är ensamma i världen, de behöver veta att världen faktiskt bryr sig om dem.
En sak som är säker är att man själv inte kommer att vara riktigt densamma efter resan.

Burmesiska dagar 2

Bagan ligger två flygplatser bort från Yangon, två dammiga små flygplatser fulla av uniform-erad personal som vill ha flygplatsskatt och fattiga burmeser som vill bära våra väskor och munkar och trötta turister och det är här vi blir kompisar med den spanska designerfamiljen i Hanoi som tar med sig barnen i pyjamas på första flygningen och som har lagt upp samma rutt som vi. Bagan var en miljonstad för tusen år sedan, när städer som Paris och London hade något tiotusental invånare, en stormakt som fullständigt sjunkit i glömska. 1287 ödelades staden av mongolerna under Kublai Khan. Men när man ser ut över slättlandet ser Bagan fortfarande ut som en miljonstad: av dåtidens femtusen pagoder finns nästan hälften kvar, och deras silhuetter tecknar sig mot horisonten med samma täthet som skyskraporna i Manhattan skyline. Det är bara det att mellan dessa silhuetter finns ingenting. Alla andra byggnader - bostadshus, administrativa byggnader, lagerlokaler, vad vet jag, palats och stall - är borta. I stället breder slättlandet och vegetationen ut sig. Kungens alla hästar och kungens alla män är borta. Bara stenen är kvar. Predikningar om det flyktiga i jordisk strävan blir inte effektivare än så. Jag står och ser ut över ruinstadens silhuett och matchar den mentalt med Manhattans silhuett och resultatet är lika vackert som skrämmande.
Till det ödsliga intrycket bidrar naturligtvis att juntan tvångsflyttat befolkningen till den nya staden, för att göra Bagan till världsarv och arkeologiskt minnesmärke.
Bagan är vackert och övergivet. Kring oss flockas traktens konstnärer med sina tyg-och-sand-målningar av buddhistiska motiv, stryker dem för att visa hur tvättäkta deras sandfärger är, visar lackskålar och flätat hästhår, berättar om yrkeshemligheter som gått i arv sedan generationer. De får inte bo här, där de har sin utkomst. De är fattiga, men framförallt svältfödda på kontakt med yttervärlden. Det gigantiska lyxhotellet är halvtomt när vi är där. Vi åker runt i häst och vagn och klättrar i pagoder tills vi inte ser någon skillnad på dem. Vi hittar en vegetarisk restaurang - burmesisk mat är en lite mesig variant av thaimat, blir vårt slutliga omdöme efter en vecka - och spelar UNO med ägaren medan lastbilarna virvlar upp vägdammet: flak efter flak fulla med människor drar förbi mot solnedgången. "De är inte härifrån", säger ägaren med en axelryckning och pekar åt andra hållet, österut, mot Shan-staten. Först senare, när vi vant oss vid synen av tättpackade lastbilsflak, förstår vi att det är gästarbetare från de olika provinserna: den burmesiska regimen är uppenbart förtjust i att flytta runt sina invånare. I skymningstimmen spelar Jonatan den burmesiska nationalsporten chinlon - ett virtuost kickande med en flätad rottingboll - i en ring med kuskarna och konstnärerna och småkillarna som hänger runt hotellet, medan vi småpratar och gör oss en bild av stilla liv i Bagan.

Burmesiska dagar

Vår guide pekade på ett av de stora husen på andra sidan parken: "Där, i det huset bor The Lady." Det finns naturligtvis bara en person i Burma som kan avses: Aung Sang Suu Kyi. Hur många människor har gjort sig så unika, bara genom att inte ge vika? Det där ögonblicket - guiden som pekar ut The Lady's hus - har jag läst innan jag varit med om det. Det gäller mycket i Burma, åtminstone i huvudstaden (egentligen före detta huvudstaden: regimen är i full färd med att flytta alla beslutsfattande organ till en nybyggd stad mitt ute i ingenstans) Yangon. Isoleringen har gjort att landet fastnat i det förflutna. Det finns nästan inget nytt i Yangon. Trafiken är gles, hela staden går i ett sävligare tempo. Till slut känns det overkligt, man vandrar genom en film som bleknat av ålder, en film från en svunnen kolonial värld. Några nya böcker kommer inte heller in i landet. Man bevarar gamla skolböcker från kolonialtiden (med stämplar från The British Consul) som om det var Dödahavsrullarna, två bortskämda amerikanska Harvardstudenter i tropikhatt (vi tror att de är avsiktligt utklädda till Tintin) klagar på de höga priserna och får tålmodigt förklarat för sig att det inte kommit in några nya böcker i landet sedan 1992. Här återvinns och fotokopieras ALLT. På grund av den ekonomiska blockaden fungerar inga kreditkort någonstans i landet: man får ta med sig dollarsedlar, men de ska vara ovikta. Yangon är nog den mest romantiska stad jag varit i just för att den dött och börjat äta sitt eget förflutna, vår tids motsvarighet till Rodenbachs Brugge eller Thomas Manns Venedig: de stora vackra kolonialbyggnaderna, banker och redarkontor, är förfallna, svartnade av ålder, hela våningar gapar tomma. Jag tycker perverst nog att det är vackert. Barnen reagerar friskare och blir deprimerade av allt detta förfall. Aldrig har man väl sett så tydligt hur ett helt folk hålls tillbaka av sin politiska ledning. Samtidigt finns en vänlighet här som överraskar, en mjuk och tolerant attityd, en närhet till skämt och ett intresse för kultur som helt lyser med sin frånvaro i det sammanbitet idoga Hanoi. Det finns två sorters stannad tid i Burma, en som har med den politiska situationen att göra och en som snarare beror på det andliga klimatet, och vi är där alldeles för kort tid för att lära oss att skilja dem åt. Burmeserna tittar, skrattar, pratar. Jag hör betydligt fler skämt med den egna regimen under en vecka i Burma än jag någonsin hört i Hanoi. Delvis måste det ha med religionen att göra. Det finns en helt annan attityd till religionen i Burma än i Vietnam, även om bägge länderna på papperet har en majoritet buddhister. I Burma används pagoderna. I Burma står också munkarna för en stor del av utbildningen: nästan alla tillbringar några år av sin uppväxt i klosterskola, och många återvänder i vuxen ålder för kortare eller längre retreater. Pagoderna är försedda med bekväma heltäckningsmattor för att man ska kunna sitta och meditera där, vilket folk också gör. Det finns en frid som helt saknas i vietnamesiska pagoder: vietnameserna är Sydostasiens romare, tänker jag ibland, de bygger och gör affärer och lyder och slåss, för dem har religionen uteslutande en social funktion. Timmarna vi tillbringar i Shwedagonpagoden medan solen sakta sjunker över Yangon kommer jag aldrig att glömma.

Var bor vietnamesiska författare?

Här är en länk till den första av mina båda understreckare om Vietnam, publicerad i dagens Svenska Dagbladet! http://www.svd.se/kultur/understrecket/censurens-och-exilens-litteratur_6095533.svd

Pham Hong Son fortfarande borta

Idag är det en vecka sen Pham Hong Son försvann från sitt hem. På dagen hade han väntat utanför rättegångssalen där Cu Huy Ha Vu dömdes till sju års fängelse för sina demokratiska åsikter - en solidaritetshandling som straffade sig. Tillsammans med Le Quoc Quan fördes Son bort av polisen - senare har vittnen berättat att de sett Son bli slagen av polisen - men släpptes efter några timmar. På måndagkvällen trängde polisen in i Sons hem och var där i tre timmar på jakt efter brännbart politiskt material. När man lämnade hemmet klockan ett på natten tog man Son med sig, inför ögonen på hans fru och två söner i skolåldern. Han har inte åtalats för något. Ingen vet var han är. Han är bara försvunnen. Idag hävdar också regeringens taleskvinna fru Nga inför anklagelser från EU, USA och Storbritannien att Vietnam är en rättsstat. Fallet Pham Hong Son säger något helt annat.

Kaninen blev en katt

Vi är ju mitt uppe i Kattens år, enligt den vietnam-esiska kalendern som i stort sett är övertagen efter den kinesiska (överallt utom i Vietnam talar man om kinesiskt nyår, kinesisk astrologi etc.). I stort sett. Oxen blev en buffel när han flyttade söderut från Kina. Och kaninen blev en katt. Varför kaninen blev en katt är oklart. Vissa påstår att det är en missuppfattning beroende på ljudlikhet ("mao", kinesiskans ord för kanin, låter som "meo", vietnamesiskans ord för katt). Andra att den vietnamesiska bondekulturen inte kunde relatera till kaninen, men att katten däremot kändes bekant och trygg. Kanin är en ganska vanligt förekommande rätt på restaurangmenyer i Hanoi, så helt obekant kan den inte vara. Och vad ska man då säga om tigern, hur gärna relaterade bönderna till den? Den mest sannolika förklaringen jag hört är att vietnameserna genom historien gärna tagit över seder och bruk från Kina, men passat på att markera sin självständighet genom små förändringar. Man är väl inget lydrike. Kaninen, till exempel, blir en katt.

Bokklubbsmöte på Green Tangerine

När vi flyttade till Hanoi för snart tre år sen var Green Tangerine (adressen är 48, Hang Be, mitt i gamla stan) en av de få hållpunkter vi hade: vi hade läst att det skulle vara en av Hanois bästa restauranger, fransk-vietnamesisk fusionmat i vackrast möjliga miljö, en lummig trädgård i ett art déco-hus från kolonialtiden. Dit har vi tagit alla våra gäster, där har vi haft både födelsedags- och jobbluncher. Häromkvällen var jag bjuden på Green Tangerine i min egenskap av författare: den lilla ambitiösa (min bok ligger mellan Vargas Llosa och Mishima!) svenska bokklubben här i Hanoi hade läst Mask och ville prata om varför en del författare väljer att gömma sig bakom pseudonymer och andra gör identiteten till en del av varumärket (någon hade den roliga synpunkten att det fanns författare som borde gömma sig bakom pseudonymer men inte hade vett att göra det!). Med undantag för det surrealistiska tillfället då jag pratade med eleverna på författarskolan Nguyen Du, som inte hade en aning om vem jag var och inte förstod mycket av vad jag sa, var det här första gången jag framträdde i min normala yrkesroll här i Hanoi, och absolut första gången inför människor som jag känner ganska bra vid det här laget, vi är ju grannar och föräldrar och kollegor i en ganska utsatt och extremt lättidentifierad liten grupp i mångmiljonstaden Hanoi. Jag insåg att jag mådde rätt bra av det. Kanske är det en form av osynlig stress för oss medföljande i vanliga fall: en del av oss själva, yrkesdelen, är lite osynlig. (Som författare har man det ju i och för sig lättare än andra att göra den delen synlig, det är ju bara att börja truga på folk sina böcker i tid och otid.) Kanske blev det också därför ett ovanligt spännande samtal. Vi som bor så här har ju haft extra anledning att fundera över identiteten som man har inför sig själv och identiteten som man kan visa upp inför omvärlden, och glappet dem emellan. Är det någonstans som det passar att prata om Mask är det väl också i ett land där i stort sett alla författare använder pseudonym, ett land där censuren ofta gör det nödvändigt att dölja identiteten bakom åsikter och ställningstaganden, ett land vars nationalhjälte Ho Chi Minh hann avverka ett hundratal pseudonymer under sin politiska karriär - ett land där masken är en del i nästan alla traditionella upptåg och folkfester. Jag tycker också det är fantastiskt att man här i Hanoi orkar driva en så svensk tradition som bokklubben i bemärkelsen läsarkooperativ, en lös sammanslutning människor som läser samma bok, träffas en gång i månaden under trevliga former för att diskutera boken man läst. (Litteraturen och det fria samtalet hör ihop!) Tack för en fin kväll och lycka till med Sjömannen som föll i onåd hos havet, kära bokklubb!

Var är Pham Hong Son?

I en rättegång som jag tror skulle kunna beskrivas som en parodi på rättvisa - den ene försvarsadvokaten efter den andre lämnade rättssalen när de inte fick läsa upp texter som anförts som bevismaterial - dömdes advokaten och människorättskämpen Cu Huy Ha Vu till sju års fängelse för att ha "konspirerat mot staten". Denna konspiration skulle ha bestått i blogginlägg för demokrati, flerpartisystem och mänskliga rättigheter - samt att ha talat med utländska medier. Sju års fängelse för att blogga! Detta räknas dock som propaganda mot staten och kunde ha medfört ett 20-årigt fängelsestraff. Statsorganet Viet Nam News förklarade att domens ovanliga mildhet (= leniency) berodde på att Vus familj gjort så mycket för landet: hans pappa var en berömd romantisk poet, som även satt med i Ho Chi Minhs första provisoriska folkregering, och ytterligare en äldre manlig släkting tillhör landets berömda poeter. Man kan tycka att världen är uppochnervänd när poeterna mildrar juristernas fängelsedomar - borde det inte vara tvärtom? - men så är det i Vietnam. Man ska också veta att Cu Huy Ha Vu stämt landets premiärminister Dung, två gånger dessutom, den ena gången för den oskickliga hanteringen av de centralt och ur miljöhänseende kritiskt placerade bauxitgruvor som sålts ut till kinesiska intressen på oklara grunder. Amnesty International kräver att Cu Huy Ha Vu ska släppas omedelbart. Utanför domstolen fanns Pham Hong Son och Le Quoc Quan, vilka avvisades. Natten mellan måndagen och tisdagen genomfördes en omfattande husundersökning hemma hos Son, varpå Son frihetsberövades i sitt hem, mitt framför ögonen på hans fru och båda söner. Son har redan avtjänat fyra år i fängelse plus tre års husarrest för att ha publicerat texter om demokrati på nätet. Ännu idag onsdag är hans öde okänt. Amnesty International har redan protesterat både mot domen mot Vu och gripandet av Pham Hong Son och Le Quoc Quan. Amnesty kräver deras omedelbara frigivande. Även USA:s ambassad i Vietnam har protesterat, en protest som omedelbart avfärdades av Utrikesministeriets taleskvinna som "inblandning i Vietnams inre angelägenheter" - ett avfärdande som rapporterades i morgonens Viet Nam News, vars läsare måste finna det obegripligt eftersom själva protesten inte rapporterats! Det händer alltså hela tiden saker i Vietnam, klimatet blir hårdare och hårdare för landets fåtaliga intellektuella och demokratikämpar. Att man kämpar för demokrati och mänskiga rättigheter betyder inte att ens behov skiljer sig från andra människors. Pham Hong Son behöver också få gå på sina söners fotbollsmatcher, hjälpa dem med läxorna, fira nyår med familjen och brygga sitt vin. Skulle hans rätt till det förverkas av att han kräver rättigheter som vi svenskar tar för självklara? De här människorna behöver allt ljus utifrån. De behöver all internationell uppmärksamhet de kan få! Jag har skrivit till svenska PEN. Nu är det bråttom. Vietnam är känsligt för protester, särskilt om de kommer från Sverige, som räknas som en gammal vän. Kräv att de släpps genast! Var är Pham Hong Son?

Blödande skavsår

"Vi har inte slavar!" säger nutidstjejen upprört apropå en främmande civilisation i något avsnitt av Doctor Who. "Jaså inte", säger doktorn lugnt och pekar på hennes Nikeskodda fötter: "Och vem har gjort de där då?" Jag tror inte att Doctor Who är förbjuden i Vietnam, men det är nog bara en tidsfråga. För det är här de tillverkas, statusskor som Nike, Puma, Converse och Adidas. Det är nämligen här arbetarna kräver minst - inte bara i fråga om löner. I ett kommunistland behöver paradoxalt nog ingen arbetsgivare vara rädd för fackföreningar eller strejker. I ett kommunistland strejkar ingen. Det är själva affärsidén, om man får uttrycka sig en smula hädiskt. Ett lydigt låglöneland utan omvälvningar i sikte är den ideala leverantören av arbetskraft: inte bara på hemmaplan. Världshändelserna går att följa i morgontidningen genom arbetskraftsexporten: bara senaste veckan har gästarbetare flugits hem från Libyen, flugits hem från Japan, omkommit i rysk fabriksbrand.
Tre män delade ut flygblad för att organisera 10 000 arbetare i en strejk på en skofabrik i Tra Vinh i februari förra året. De arresterades och dömdes i oktober, efter en rättegång där de varken hade tillgång till försvarsadvokat eller fick försvara sig själva, till hårda straff. Nguyen Hoang Quoc Hung dömdes till 9 års fängelse, Do Thi Minh Hanh och Doan Huy Chuong till 7 år. Doan Huy Chuong var med och grundade en fackförening 2006 och dömdes då till två års fängelse för att ha "missbrukat demokratiska friheter".
Human Rights Watch har uppmärksammat fallet och kräver att de tre omedelbart ska släppas.
I morgon den 18 mars ska folkdomstolen i Tra Vinh besluta om den ska godkänna överklagandet av domarna från oktober. Läs mer på Human Rights Watchs egen hemsida om Vietnam:
http://www.hrw.org/asia/vietnam
Känns det som om man inte ska lägga sig i Vietnams inre angelägenheter? Titta ner på de egna fötterna och tänk efter en stund. Vad har egentligen hänt sedan de franska gummiplantagens tid, mer än att orsakskedjan mellan utnyttjare och utnyttjad blivit så lång och komplicerad att ingen ens behöver ha dåligt samvete?

Jasminen blommar inte i Hanoi

Utländska bedömare anser möjligheterna obefintliga för att Mellanösterns jasminrevolution ska sprida sig hit till Vietnam. Dels är förtrycket inte tillräckligt hårt, man kränker mänskliga rättigheter men för det mesta nöjer man sig med att stoppa folk i fängelse eller skrämma dem: dissidenter avrättas inte (andra avrättas) eller försvinner spårlöst. Dels har folkflertalet hela tiden fått det lite bättre. Varje dag lyfts sextusen människor över fattigdomsgränsen i Vietnam (då ska man veta att den gränsen ligger på en US-dollar om dagen; försök att leva på det, den som kan!).
Myndigheterna är dock inte beredda att ta några som helst risker, det har vi fått erfara den senaste veckan. Internet har krånglat värre än vanligt. Uppkopplingar har varit långsamma, vissa sidor oåtkomliga. Folk som ringt till vår leverantör FPT har fått höra talas om djuphavskablar som krånglat och fått veta att hela Asien drabbats. I lördags lade internet av fullständigt. Ingen Hotmail, ingen Google: det vill säga man kunde göra en googlesökning men inte länka till resultaten. Jag började tro på talet om avslitna kablar, men sen kom Jonatan hem och ville visa en låt och kopplade upp sig på YouTube utan problem. Det visade sig att YouTube var den enda hemsida på hela Internet som fungerade. Vilket är irrationellt eftersom YouTube innehåller massor med nyhetsbilder från Mellanöstern, men det myndigheterna vill klippa av är naturligtvis de interna förbindelserna mellan den tänkta proteströrelsens medlemmar.
Jag passar i alla fall på tillfället att nå omvärlden, vem vet när det kommer igen: om jag inte svarar på mail de närmaste veckorna, så är det alltså i grunden inte mitt fel utan Mellanösterns.

Kvävningsförsök

Han önskar nog att han varit vietnames i stället, Ghadaffi. Då hade han kunnat ta det betydligt lugnare. Även om statliga medier försöker tona ner skildringen av det som händer i Mellanöstern, så har det naturligtvis inte helt gått att förtiga. För någon vecka sedan spreds ett mail med text på franska och engelska som uppmanade Vietnams befolkning att fredligt följa efter Mellanöstern och bege sig ut på gatorna för demokratin. Här i Hanoi skulle man inte göra något märkligare än att promenera runt Hoan Kiem, den lilla sjön som är stadens hjärta. Bara promenera runt den. Vi frågade runt en smula, men man ryckte på axlarna: det där kommer inte att bli något. Jag gjorde mig ärende till Hoan Kiem ett par gånger, men jag såg inga som promenerade, jag såg faktiskt inte ens någon större anhopning poliser än vanligt. Och nu får jag veta att mailets upphovsman, en känd dissident och medlem i Amnesty International, inte bara arresterats redan (det skedde omedelbart) utan också hunnit släppas eftersom han var vid dålig hälsa - och polisen redan hunnit säkra bevis för kommande rättegång.
Jag funderar på att skicka ut ett mail som uppmuntrar folk att andas för demokrati och yttrandefrihet.

Pinsamt, Nokia?

Vi bor i stort sett närmsta grannar med Libyens ambassad, och varje dag i tre års tid har jag känt samma ilning när jag passerat det inglasade idolporträttet av Ghadaffi, samma känsla av att vara långt hemifrån på riktigt. We're not in Kansas anymore. Jag ångrar djupt att jag aldrig gjort allvar av mina ambitioner att fotografera fenomenet, för nu är det för sent. Libyens ambassad är fortfarande öppen, men Ghadaffi har plockats ner - och Vietnams herrar håller på att få en kompis mindre bland världens ledare. Det som händer i Libyen och övriga Mellanöstern är deras värsta mardröm, folk på gatorna är det allra sista de vill ha. Inte för att det känns som om det hänger i luften. Häromdagen prisades Nokia av Vietnams president för beslutet att öppna tillverkning här. Presidenten förklarade för Nokias vice-president att Vietnam var politiskt stabilitet, vilket var ett viktigt skäl att många multijättar förlagt delar av sin produktion hit.
Jag har inte sett det formulerat riktigt så rakt på sak förut: kom hit, här håller vi folket i schack.
Den uppriktigheten borde vara besvärande för alla parter. Företagen brukar prata om möjligheten att påverka långsiktigt, om välståndsutveckling och bättre arbetsvillkor. Det låter så bra, men det är naturligtvis svårare att tro på när den som ska påverkas - den vietnamesiska regimen - säger rakt ut att den ser företagens närvaro som ett godkännande av status quo, ett ekonomiskt incitament att hålla folket på plats. Politisk stabilitet är i klartext lika med diktatur.
Är det inte lite pinsamt, Nokia?

Den siste krigsfången

Jag har egentligen lovat mig själv att hålla mig borta från bloggen, eftersom jag behöver dygnets alla timmar - och all språklig energi - för en romanöversättning vars deadline närmar sig med stormsteg. Alla fantastiska intryck från vår têtresa i Burma, till exempel, får vänta tills översättningen är klar. Men det här är bara för bra. Först nås jag av nyheten att den sista krigsfången efter Vietnamkriget just släppts (den 13 februari). Den sista krigsfången? Det är naturligtvis att hårddra det hela, men Tran Van Thieng var polisofficer i Sydvietnam och dömdes vid krigsslutet 1975 till omskolningsläger. (Villkoren i de nordvietnamesiska omskolningslägren var omvittnat hårda, ofta rent omänskliga.) Inte nog med det: 1991 dömdes han till tjugo års fängelse av en domstol i Saigon, för "statsomstörtande verksamhet". Orsaken var en bok som Tran Van Thieng skrivit om kriget, där han ansågs sprida vanföreställningar om det socialistiska samhället ... Notera att Thieng fick sitta av hela straffet: 1991 plus tjugo blir precis 2011, ingen strafflindring där inte. Han är sjuttiofem år gammal nu, och knappast någon större fara för det socialistiska samhället längre.
Strax därefter når mig nästa tecken på att tiderna förändras: jag får veta att Bob Dylan kommer att göra en konsert i Vietnam under sin sydostasiatiska turné i april. Finns det någon enda människa som sammanfattar proteströrelsen bättre än Dylan? Ägde det över huvud taget rum någon demonstration mot Vietnamkriget där det inte sjöngs en eller flera Dylanlåtar? Har det gjorts någon film om kriget där hans musik inte hörs någon gång?
Ingen artist var därför mer otänkbar i Vietnam så länge kriget pågick, det fanns nog ingen som amerikanska armén mindre gärna ville underhålla sina trupper med. Och nu är han på väg. Finns det någon bättre stans i hela världen att se honom än här? Är det inte hit de där låtarna varit på väg i mer än fyra decennier? Och några veteraner kommer väl att sitta i publiken?
Om Dylan kommer hit, ja då måste kriget verkligen vara slut.

Blod och bensin

På onsdag går Tigerns år över i Kattens år. Jag tycker det känns som en devalvering, men det är ju möjligt att storleken inte betyder något i astrologins värld. Folk som är bekanta med kinesisk astrologi påstår att Katten rentav är Tigerns lärare. Efter att ha läst om de statliga subventionerna av folkets massiva bensinkonsumtion upptäcker jag att PetroVietnam står för 24 % av landets BNP. En fjärdedel. I praktiken betyder det att landets ekonomi står och faller med oljan. Inte undra på att man är så intresserade av det där öarna i Kinesiska sjön: de avgör ju hur stora landets territorialvatten är, det vill säga hur stor del av havsbotten som Vietnam har rätt att borra i. Så mycket olja borde gå att investera bättre, tänker jag. Det är ett faktum att energin inte räcker: landet förbereder sina första kärnkraftverk - byggda av ryska experter (man hoppas ju att de inte tog fram ritningarna till Tjernobyl när de visade sina CV:n). Det är svårt att se de surmulna partigubbarna i sina rödgröna uniformer som oljeshejker, men landets ekonomi blir faktiskt lite begripligare om man klär ut dem lite: precis som i Dubai bygger man skyskrapor, köper Lamborghinis och Pradaväskor i stället för att bygga vettiga infrastrukturer för framtidens samhälle. En siffra till, sen slutar jag: häromdagen hade man ett stor blodgivarjippo här i Hanoi, med den inlånade världsstjärnan Jet Li som gav blod och talade om vikten av att hjälpa dem som är mer utsatta än man själv. Jet Li menar nog väl. Men han har nog inte en aning om vad dagspriset på blodtransfusioner är i praktiken, när man ligger på vietnamesiskt sjukhus: en påse blod kostar fyra miljoner dong, det är vad doktorn ska ha i handen.

Saker jag gillar med Vietnam (3)

Igår var det den tjugotredje dagen i mån-kalendern, och det är en speciell dag i det vietnam-esiska nyåret, det är egentligen då alltsammans sätter igång. Då flyger Köksguden på en fisk upp till Himlens kejsare för att rapportera hur familjen skött sig under det gångna året. Vi var hembjudna till vänner för en traditionell têt-middag, där allting fanns: kycklingsallad, hel kyckling, grönsaker, sticky rice, bönbollar, vårrullar, biff, räkor i apelsinsås. Vi är på väg in i Kattens år och jämförde våra kinesiska respektive västerländska stjärntecken (själv föredrar jag kinesisk astrologi eftersom jag är tiger här och oxe hemma). Det har luktat bränt i hela Hanoi ett par dagar eftersom man bränner papperspengar - och pappersbilar, pappershus, pappersarmanikostymer - för att blidka Köksguden och påverka hans rapport. Våra vänner, som kanske kan beskrivas som gammaldags vietnamesiska intellektuella av modernt snitt, har slutat bränna pengar och vill inte lära ut bruket till sina barn. Mutsystemet, tanken att man kan köpa sig genvägar, köpa sig fri från konsekvenser av sitt beteende, börjar alltså redan i relationen till gudavärlden! Papperspengarna och lyxprodukterna avsedda till brännoffer är en miljonindustri. Jag jämför med avlatsbreven: är vår vän kanske Vietnams Martin Luther? Vi sitter i deras kök, vi dricker hans hemgjorda aprikosvin i små kristallglas och skålar för varann. Deras pojkar sitter med, berättar om sin vardag i Franska skolan och kastar hela tiden nyfikna blickar på spisen: pojkarna har gjort efterrätten, brownies. All maten är hemlagad, trots att de egentligen inte uppfostrades för studentliv och inte ett traditionellt vietnamesiskt hemmaliv: recepten laddas ner från internet. Pojkarna pratar lika bra engelska som franska, de kommer att klara sig bra i livet. Storebrodern säger att han är dålig på matte men kan göra hela Rubiks kub. "Om jag hade bjudit hem dig för trettio år sen, hade du inte förstått att människor faktiskt kunde leva så", säger vår vän till mig: då var hans familj hemlös som en konsekvens av krig och politisk otur, han och hans bror turades om att sova på nätterna. Idag bor han i ett egenhändigt byggt hus nere vid stora sjön. "Jag tror att om man anstränger sig så kan man veta sitt eget öde", säger vår vän, vilket jag förstår som ett sätt att säga att han tror på karmas lag: orsak och verkan. Vi får mandariner till kaffet, jag har för mig att frukt måste ingå för att måltiden ska räknas som fullständig. De har ett rosa têt-träd. Just nu ser gatorna i Hanoi ut som en vandrande skog av rosa och orange med alla têt-träd som transporteras runt stan. Jag tror att ordet jag söker är finess. Våra vänner står för en vietnamesisk tradition som präglas av finess, återhållsamhet och omsorg. Den har lika djupa rötter som skrytandet och mutandet: bägge ges plats i Nguyen Dus klassiska versroman Berättelsen om Kieu från 1800-talets början. Vi är de första utlänningar som är hembjudna till dem på middag.

Saker jag gillar med Vietnam (2)

Jag svor över Hanois gatubeläggning. Ledde min cykel med det platta framdäcket runt hörnet till den vänlige cykelreparatören som lever på att pumpa slangar med sin koreanska elpump (till ett pris av ungefär 60 öre ggn). Han konstaterade punktering, plockade ut innerslangen, testade den i en vattenbalja, sandpapprade ner slangen, satte på solution och en gummilapp, satte slangen på plats och påpekade vänligt att däcket var mycket gammalt och behövde bytas, samt att innerslangen egentligen var för stor. Under tiden satt jag på hans vanliga plats, en bilstol i brun plast utanför hans hus. Solen sken och livet pågick som vanligt i grannskapet, gamlingarna gick förbi och såg ut som om de var utklippta ur något tidigt Tintin-album, cykelreparatörens gamla mamma kom med en bal hushållspapper, skolbarn passerade, en taxichaufför försökte backa sig ur återvändsgränden. Medan jag satt och tittade på hans arbete flyttades jag fyrtio år tillbaka i tiden. Precis så satt jag och tittade på när pappa lagade min cykel, med plastbalja med vatten, solution och gummilapp, precis så sken solen i Sigtuna 1971. Lite psykoterapi + en lagad punktering, alltsammans till det facila priset av 11 000 dong, mindre än fyra kronor. Det jag gillar är fiffigheten. I Sverige ska man klara sig själv, man ska kunna laga sin cykel och kan man inte det så ska man skämmas lite och det banne mig kosta. Här finns det en nisch för hantverk och återanvändning av enklaste slag. Här finns inte ens föreställningen att man ska klara sig själv: i Vietnam är en människa ingenting utan ett sammanhang. En elektrisk cykelpump, en plastbalja, en reparationssats och man är redo för business, redan pumpen räcker för att ställa sig vid trottoarkanten och vänta, alltid finns det någon som behöver luft. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det mesta kan komma till nytta och det man inte har i redskap får man ersätta med kunskap och fingerfärdighet. Jag inser att jag gillar det för att det är en sorts kunskap och en tillvaratagande inställning som jag förknippar med trevliga saker hemma: landet, min barndom. BNP stiger naturligtvis när min cykelreparatör omsider försvinner och ersätts av en bensinmack, vilket inte betyder att någon har fått det bättre eller att landet har utvecklats i någon djupare mening.

Motståndsmunkar

Strax före jul hittade jag den tunna lilla boken Thun-dering Silence inne på Book-worm, bokhandeln på 44 Chau Long som räddat mig den här vintern. Thundering Silence har den underbara undertiteln Sutra on Knowing the Better Way To Catch a Snake och är en klassisk textförklaring i samma stil som Luthers utläggningar av bibelställen, fast det är en sutra som utläggs och det är Buddhas tankar som förklaras och den som förklarar är den vietnamesiske zenmästaren, poeten och buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som sedan ett antal år lever i fransk exil, där han leder buddhistcentret Plum Village mitt bland vinodlingarna. Thich Nhat Hanh är inte välkommen tillbaka till sitt hemland, trots att han bidrog i så hög grad till att väcka världsopinionen för dess sak under Vietnamkriget (han nominerades till Nobels fredspris av ingen mindre än Martin Luther King) och hans lärjungar fördrevs med hugg och slag från sitt kloster (Thich Nhat Hanhs buddhister är inte godkända av vietnamesiska staten). Till Hanois tusenårsjubileum lämnade han ett underbart förslag, som - förutom demokrati, allmän amnesti och religionsfrihet - bland annat gick ut på att förbjuda motortrafik i Gamla stan i Hanoi, samt införa allmänna fastedagar. Hans böcker tillhör den litteratur som i praktiken är förbjuden i landet, och för det mesta går de bara att få tag på i fotokopierade ex, men det här är en riktig bok. Thich Nhat Hanh lär ut en buddhism som inte innebär ett nej till världen, utan ett sätt att delta i den: "Indirekt eller direkt är vi ansvariga för varje människas medvetande och attityder", säger han. Han tillhör samma tradition av ansvar och delaktighet som de munkar vilkas protestringningar inledde revolten mot president Diem i början på 60-talet: den attityden är naturligtvis lika genuint vietnamesisk som massvördnaden inför en balsamerad kropp. Jag läser vidare, det går vansinnigt långsamt: varje mening är så enkel att den drar en massa oombedda förklaringar till sig, halva tiden går åt till att av-förstå texten.
"Jag tycker om mig själv", sa min yogalärare strax före jul när eleverna fladdrat ut i diskussioner om olika saker som intresserade oss. Han sa det som ett faktum. Jag förstod att jag just fått del av en stor hemlighet.

Nya munkavlar

Det har blivit dyrare att säga vad man tycker i Vietnam. Ett nytt dekret från stats-minister Dung har fastställt en bötessumma på upp till 40 miljoner dong för den som publicerar information som "inte är i folkets intresse". Formuleringen är naturligtvis avsiktligt vag: dekretet ger myndigheterna befogenhet att sätta tryck mot i stort sett vem som helst som formulerar sig offentligt. CPJ, the Committee to Protect Journalists, säger att avsikten med de nya reglerna är att få landets nätmedia att bli lika fogliga som pappersmedia. 40 miljoner dong motsvarar ungefär 14 000 SEK. Det kan tyckas som småpengar för en dagstidning, men det är bloggarna, som i regel inte har någon ekonomisk uppbackning eller några inkomster från sin verksamhet, man vill åt. De nya reglerna träder i kraft nästa månad, vilket betyder att en av teorierna kring den senaste tidens hårda tag mot media - nämligen att det är en upprensingsaktion för att få lugn och ro inför partikongressen - är fel: nästa månad är partikongressen över. Det här är ett sätt att få lugn och ro för lång tid framåt.

Jag har följt den här processen i snart tre år, och det som gör mig orolig är tonen. Myndigheterna bryr sig mindre och mindre om att drapera det hårdnande mediaklimatet i vackra ord. Vilket betyder att de bryr sig mindre och mindre om vad omvärlden tycker.

De nya böterna för att publicera information utan angivande av källa (ett sätt att komma åt så kallade whistle-blowers och hindra journalister från att skydda sina informatörer) är 3 miljoner dong. Källan för de här nyheterna är AFP.

Bensin är 2000-talets opium

Statsägda Petro-Vietnam hamnade i toppen på listan över vietnam-esiska företag år 2010. Tvåa kom likaledes statsägda Petrolimex. Det är en nyhet som inte borde förvåna någon. Häromdagen lärde jag mig att varenda droppe bensin som hamnar i tanken på alla de vespor, mopeder, motorcyklar och stadsjeepar som förpestar luften i Hanoi och förvandlar varje promenad till en quixotisk kamp mot väderkvarnar, varenda sådan droppe bensin är subventionerad. Stenhårt subventionerad. Bensinen är praktiskt taget gratis. När resten av världen försöker minska bensinkonsumtionen genom statliga straffskatter. Det måste vara en medveten politik för att hålla medborgarna på gott humör, ett sätt att lugna massorna, som när Lukasjenko i Vitryssland ser till att hålla brännvinspriserna nere. Motbjudande är det i alla fall, när miljö, hälsa och stadsbild tar så uppenbart mycket stryk av motorcykelmissbruket - husen fräts sönder av avgaserna - och detta land inte anser sig ha råd med gratis hälsovård och skola, men råd att sponsra medborgarnas bensin har man. Som inte det var nog är Vietnam ett av de tio länder i världen som kommer att drabbas hårdast av den klimatförändring man alltså bidrar till själva. Stora delar av landet kommer helt enkelt att läggas under vatten om växthuseffekten fortsätter, vilket den ju gör om vi fortsätter förbruka fossilt bränsle i samma takt. Tala om att binda ris åt egen rygg. Jag vet i alla fall vad 2000-talets opium för folket är: bensin.

Vintersaga

Vintern kan orsaka depression påstod tidnings-rubriken ovanför en halvsides-artikel som ytterst seriöst diskuterade innevarande årstids hälsorisker. En läkare från ett nationellt institut hade uppsökts och intervjuats, och hon förklarade den medicinska bakgrunden till årstidsrelaterade depressioner: bristen på solsken gör att kroppen inte kan absorbera vitamin D, vilket i sin tur leder till brist på hormonet serotonin som verkar depressionshämmande. Vanliga människor berättade om hur de gärna åt och sov för mycket på vintern, vilket är helt normalt. Så här års är det vanligt att man sover för mycket, känner energibrist och håglöshet, förklarade doktorn som rekommenderade extra noggrannhet med dieten under den mörka årstiden: folk bör äta extra mycket frukt för att kompensera ljusbristen. Man bör se till att komma ut varje dag. Dessutom bör man äta fisk, jordnötter och lotusfrön, näringsämnen som innehåller aminosyran tryptofan som också producerar serotonin. Lotusfrön? Var kom lotusfröna ifrån? Fram tills dess har jag läst den här artikeln åtminstone tjugo gånger förut, den publiceras minst en gång om året, i januari eller februari när svenskar håller på att bli tokiga av ljusbrist. Men svenskar äter väl inte så mycket lotusfrön? Artikeln står i min morgontidning, Viet Nam News, och den befolkning som lider av depression och håglöshet för att det är så mörkt och kallt är den vietnamesiska. Kallt betyder att temperaturen kryper under tio plusgrader. Folk är påpälsade som om de skulle följa med Örnen till Nordpolen. Skolorna har varit stängda hela veckan. Just som jag själv tycker att värmen återvänt till Hanoi, just som jag själv börjar stänga av luftkonditioneringen (som är vår enda värmekälla, när man väl lyckas ställa om den) och slutat ha mössa när jag springer min morgonrunda, då kommer tidningsartikeln som förklarar hur vi ska klara av vintermörkret. Hanoi ligger ju betydligt närmare ekvatorn än Stockholm, så skillnaden mellan den mörka och den ljusa årstiden är i stort sett omärkbar för en svensk. Jag antar att det just nu sitter någon eskimå på tillfälligt stockholmsbesök och skrattar åt motsvarande svensk populärvetenskaplig tidningsartikel om faran med ljusbristen så här års.