Kittlar dödsskönt i kistan!

Alla vet att Djungelboken är en skön och avslappnad Disneyfilm. Den gjordes 1967 och innehåller i sann Disneyanda en mild och familjevänlig flirt med den gryende hippiekulturen; ni minns väl Beppe Wolgers som den fumligt vänlige dropouten Baloo.
Alla vet också att Djungelboken är en bok (egentligen två böcker) av Rudyard Kipling, och därför brukar man läsa berättelsen om Mowgli och djungeln som ett försvar för kolonialismen i sagans form: med den överlägsnes rätt tar Mowgli makten över sina djungelbröder och styr över dem, precis som britterna styrde över Indien. Jag hävdar nog att Kiplings bild är lite mer komplicerad än så, men nu var det Disneys version det handlar om? Varför gör Disney filmen just 1967? Och var utspelar den sig någonstans - inte ligger det där templet som Baloo och Bagheera demolerar när de ska rädda Mowgli undan Kung Louie och hans kidnappande apor verkligen i Indien? Det var först när vi var i Kambodja häromåret och besökte Angkor Vat som sanningen gick upp för mig. Jag kände igen mig. Jag kände igen de där templen som naturen halvt återtagit från människan, jag kände igen aporna, djungeln, elefanterna - det måste vara här som Disneys Djungelboken utspelar sig! Hur är det nu? Mowgli tröttnar på Bagheeras ängsliga omsorger och ständiga hot att återlämna honom till människobyn, så han låter sig lockas av Kung Louies mer hedonistiska anrop och blir kidnappad - det Louie vill ha är något som Mowgli inte kan ge honom, nämligen hemligheten med elden. Mowgli räddas av Bagheera och Baloo i motvilligt samarbete. Under räddningsaktionen demoleras fullständigt ett urgammalt tempel i typisk khmerstil (och i Kambodja så äter de, om inte myror, så grillade jättespindlar), precis som de amerikanska bombningarna i Laos och Kambodja samtidigt, i den otecknade verkligheten, lade åtskilliga tempel i ruiner: om naturen och kulturhistorien hålls gisslan av Kung Louies ociviliserade och otvättade djungelgerilla, tycks Disney säga, så får de väl räknas som oavsiktliga men nödvändiga förluster i sammanhanget. Vilket är då sammanhanget? Ja, det bör vara ganska lätt att avkoda. Shere Khan är väl Ho Chi Minh medan Kung Louie är någon av ledarna i Laos eller Kambodja. Bagheera är en klassisk officerstyp, medan Baloo är den hygglige bassen som går att skämta med: tillsammans är de den amerikanska armén, som under inbördes skämt och smånyp ödelägger landet de satts att rädda. Och Mowgli, ja Mowgli, han är väl ... Sydvietnam? Demokratin? The American way of life? 1967, var filmen gjord. Under de värsta bombningarna satt världen och skrattade åt hur Baloo tacklar tusenåriga djungeltempel sönder och samman. Frågan är bara vilka gamarna med liverpoolaccent är - är det den samlade världspressen?
Personligen har jag alltid gillat ormen Kaa bäst.

Nöden prövar vännen

Det nya vänskapsförbundet mellan Vietnam och Australien (som jag berättade om i tisdags) har inte hunnit bli en vecka gammalt förrän det utsätts för ett ganska omilt prov. Hong Vo är 57 år gammal och engagerad i den vietnamesiska demokratirörelsen. Hon är dessutom australiensisk medborgare, bosatt i Melbourne. Just nu sitter fru Vo kvarhållen hos polisen i Hanoi, efter att ha talat på det där politiska mötet som Viet Tan, det där olagliga vietnamesiska partiet, stämplat som terroristorganisation, höll vid Hoan Kiem i lördags (och jag också berättade om i tisdags). Enligt Viet Tan själva var det ett fredligt möte för demokrati. Men fru Vo misstänks för brott mot artikel 84 i den vietnamesiska strafflagen, en artikel som bland annat omfattar just terrorism. Australiensiska diplomater försöker utverka besökstillstånd för att kunna bistå fru Vo. Här gäller det uppenbarligen att kunna se skillnad på demonstrationer och parader, annars kan man råka illa ut.

Opiedrömmar

Den officiella livs-hållningen i Hanoi är asketisk - på grund av gammal konfuc-iansk tradition, på grund av ett halvsekels kommunistiskt strama tyglar och på grund av Ho Chi Minhs personliga läggning: han tycks ha trivts bäst i enkla förhållanden. Verkligheten ser helt annorlunda ut: det är sex & drugs & karaoke för nästan hela slanten. Det röks i vart och vartannat gathörn och en lös och ledig europé i lämplig ålder och utseende behöver inte promenera runt särskilt länge för att bli erbjuden att sitta med. Opium ingår rentav i den klassiska bilden av västerlänningens möte med Vietnam, skildrat t ex i Den stillsamme amerikanen eller Apocalypse Now. Det är inte så konstigt. Man behöver bara titta på en karta: den Gyllene triangeln, världens heroincentrum, är nästgårds, Vietnam ligger väldigt praktiskt för smugglare, med en lång och svårövervakad gräns mot Laos och Kambodja, rätt ut till havs och all världens hamnar. Knarket dyker upp lite varstans i historieskrivningen: en historiebok påstår att Viet Minh under en period finansierade sin krigföring mot fransmännen med drogpengar, en annan påstår att fransmännen finansierade sin krigföring mot Viet Minh med drogpengar, och utom allt tvivel står nog att CIA finansierade allt möjligt i Indokina med drogpengar, och rentav startade ett flygbolag - Air America - för att smuggla vapen och droger. Resultatet av CIA:s verksamhet är den moderna, alltjämt verksamma heroinindustrin i de gränstrakter mellan Burma, Laos och Thailand som kallas Gyllene triangeln: nästan allt elände har sitt ursprung i CIA:s hemliga krig, det kan man läsa om t ex i Jesper Bengtssons utmärkta Burmabok. Men nu kommer det roliga. Under mitt pågående projekt om den franska sekelskifteslitteraturen 1880-1900, symbolismen och dekadensen, stötte jag på en lustig anmärkning. Sekelskiftets utbredda drogkultur tillskrivs två huvudorsaker. Den ena är 1870 års fransk-tyska krig, där läkarna på bägge sidor för första gången använde morfin i massiva doser. Den andra är koloniseringen av Indokina, där fransmännen - precis som engelsmännen i Indien och Kina - ville tjäna pengar på opiumhandeln, vilket raskt förde med sig att en hel klass av kolonialtjänstemän, marinsoldater och sjömän dukade under. Novellsamlingen Fumeurs d'opium (Opiumrökare) av Jules Boissière från 1896 utspelas t ex i det nykoloniserade Indokina, där trycket från pirater, klimatet och djungeln får tjänstemännen att fly in i opiedrömmens behagliga värld. Hamnstäder som Marseille och Bordeaux blev snabbt centra för det nya missbruket: samma sorts opiehålor växte fram som i Dickens och Sherlock Holmes London. Det är väl egentligen bara roligt för mig, den kopplingen mellan mitt eget litterära projekt och den besynnerliga vardag som omger mig här i Hanoi.

I morgon ska jag verkligen berätta om Walt Disney.

Spända lägen

I morse såg vi försvars-minist-rarna och deras eskorter susa förbi längs Kim Ma på väg ut till flygplatsen: först den nya zeeländska och sen den indiska flaggan smattrade på limousinerna. Hanoi har varit värd för ett ASEAN-möte om försvarspolitik med särskilt inbjudna gäster. Kanske inte en slump att söndagens parad i så hög grad var en militärparad - kanske vill landet visa upp sin försvarsvilja för gästerna? Vietnam och Australien, forna fiender i det krig som här kallas "det amerikanska", har tecknat nya samarbetsavtal med delvis militärt innehåll. Tidningarna har visat de vanliga gruppbilderna på leende ministrar, och söndagstidningen hade en intervju med en ung vietnamesisk soldat som gör sin värnplikt på en av de omstridda ögrupperna, som om solen alltid sken. Samtidigt vet man att läget har varit ovanligt spänt den senaste tiden. Kinas beteende i Kinesiska sjön har retat upp både Japan och Vietnam - man är oense om var territorialgränserna egentligen går, och fängslar gärna varandras fiskare för att statuera exempel. Och dessutom gjorde det illegala oppositionspartiet Viet Tan enligt uppgift en demonstration mitt i Hanoi, precis i tusenårsfirandets hjärta norr om Hoan Kiem skyltade man och påstod att "Nordvietnam" ockuperat landet, delade ut illegala flygblad, viftade med illegala flaggor och bar illegala t-shirts. Närmare sjuttio personer lär ha samlats på detta sätt - enligt Viet Tans egen hemsida, som jag inte tror är så oerhört mycket mer pålitlig än regimvänliga media. Men även om det bara var sju personer, så är det fler modiga människor än jag sett samlade på ett ställe i Hanoi.
Nästa inlägg ska bara handla om Walt Disney, det lovar jag.

Hang Gai 11

Av alla adresser i Hanoi är det här den jag minns bäst, kanske för att det kändes lite grann som i Narnia när jag var där första gången: jag hade hittat en hemlig ingång till en annan värld, jag hade fått tillgång till en hemlighet. Hang Gai 11 är en vanlig gatuadress, i turistkvarteren alldeles norr om den lilla sjön, och i butikslokalen mot gatan trängs krimskrams med ganska fina sidensjalar och en och annan jacka. Om man går rätt igenom butiken, genom en trång och illaluktande korridor, så kommer man ut på en innergård som används dels som parkeringsplats, dels som kök och dels som förvaringsplats för allehanda gudabilder och statyer (en typisk Hanoiinnergård, med andra ord) och om man är svensk så känner man sig med största sannolikhet som en inkräktare. Om man behärskar den känslan så visar det sig att man får beställa enklare förfriskningar - kaffe, fruktdrinkar, öl - som serveras på husets takterrass. Man går helt enkelt uppför trapporna, passerar familjens andaktsrum, och kommer ut på taket, där man har utsikt över den lilla sjön Hoan Kiem, Hanois hjärta där svärdet som räddat Vietnam och väntar på att rädda landet igen sägs ligga begravt. Hur hittar man alltså till Hang Gai 11? Vi ärvde stället av Marie-Louise på ambassaden (som även tagit med sig Sveriges utrikesminister uppför de smala trapporna) och visar det för alla vi kan. Men min vän Pelle, som också hjälpt mig göra den här hemsidan, har ett rationellare och modernare sätt: han har gjort en karta på internet. Med hjälp av Pelles karta hittar man till stora delar av den stad som vi alla kartlagt tillsammans, medan vi mödosamt vaskat fram hur man klarar sig i den här stan. Hanoi by Pelle, varsågoda.

Kulisskommunismen paraderar

Och så var det dagen för den stora tusenårs-paraden, när staden Hanoi firar sig själv. Elsa gick upp tidigt och knuffade sig fram till en plats längs Kim Ma, där halva paraden skulle passera. Jag satt kvar och såg alltsammans på TV. Det var som en blandning mellan Prideparaden, OS-invigningen i Peking och militärparader i gamla Sovjet, ni vet när urgamla ledare står på Röda torget och vinkar åt trupperna som paraderar förbi i omänskligt snörräta led, och de ser ut som robotarmén i Stjärnornas krig. De stod där och vinkade, Manh och Dung och Triet, partsekreteraren och premiärministern och presidenten. Och militären marscherade förbi. Sedan kom bergsfolken i sina folkdräkter, krigsveteraner, fabriksarbetare, bönder, intellektuella, kampsportutövare, folkdansare, traditionella musiker, buddhistmunkar. Alla bar på porträtt av Ho Chi Minh, alla log, viftade med flaggor och släppte upp ballonger i skyn. Jag har sett liknande parader i Vitryssland (minus buddhistmunkar) men det var 1998 och det kändes gammalt redan då: Elsas chef på FN kallade Vitryssland "a theme park for communism". Vad ska man då säga om Vietnam år 2010? Eftersom det vi ser i vardagen snarare är en sorts hämningslös rovkapitalism där gapet mellan fattiga och rika är direkt provocerande kanske man kalla det för en kulisskommunism.
Men Elsas bilder blev fina.

Charles Heston i Hanoi

Den bästa beskriv-ningen av Hanoi har jag sett i Jesper Bengts-sons fina bok om Burma, och den gäller egentligen Rangoon: "som om någon tagit en sektion av London, placerat den i tropisk hetta och sedan låtit allt ruttna i ett halvt sekel". (Bengtsson citerar Burmakännaren Emma Larkin.) Byt ut Rangoon mot Hanoi, London mot Paris: exakt så känns det att gå runt här, som man vaknar ur ett halvsekels koma och upptäcker att klimatförändringarna gått över styr och djungeln erövrat Montparnasse. När man kommer fram till Long Bien-bron, byggd av Alfred Eiffel, så ser man ett liggande Eiffeltorn - han återanvände uppenbarligen sina konstruktionsidéer - på god väg att rosta sönder. Det är nästan samma hisnande känsla som när Charles Heston upptäcker den liggande Frihetsgudinnan i slutet av Apornas planet. Det är minsann inte alla städer som får en att känna sig som Charles Heston. Staden själv varken vill eller kan förstå sin egen charm: den är ju ett resultat av överbefolkning, vanskötsel, dåliga avlopp och extremt hög luftfuktighet. Ändå är mitt bestämda intryck att vanliga hanoibor, affärsinnehavare, taxichaufförer, folk som bor här, är stolta över sin stad och dess historia. Medan stadsförvaltningen vill förvandla Hanoi till en anonym sydostasiatisk skyskrapestad så snabbt som möjligt, utplåna allt som är typiskt och ersätta det med moderniteter som de sett på studieresor i närområdets storstäder, Bangkok, Singapore, Hongkong. Man förstår tanken bakom det storståtliga 1000-årsfirandet: det skulle markera att Hanoi slutgiltigt inträtt i det nya millenniet. Men i praktiken befäster det bara bilden av en uråldrig mandarinkultur, stelnad i sina ritualer och hierarkier. Inte ens när fyra människor omkom i en våldsam explosion häromdagen, inne på nationalstadion My Dinh där man förvarade fyrverkeripjäserna inför jubileet, lät man sig hejdas: när bränderna släckts fortsatte enligt ögonvittnen repetitionerna som om inget hänt, man skyndade sig att skaffa fram nya fyrverkeripjäser från Kina. 63 miljoner dollar är den officiella siffran för vad 1000-årsfirandet kostar - den kommer från en representant för The People's Committee i Hanoi. Andra bedömare menar att en tiondel av BNP ligger närmare sanningen, och det är nog där snarare vi hamnar om man ska räkna in den nya operan och andra skrytbyggen. Samtidigt kommer siffrorna för årets översvämningar i centrala Vietnam: 49 dödsoffer. Men några vallar har man givetvis inte råd att bygga, när Hanoi behöver lasershow, fyrverkeripjäser och ett nytt operahus. Vad är det han säger när han får syn på Frihetsgudinnan, Charles Heston?
"They did it! The fools - they did it!"

Tusenårsriket

Hanois tusenårsfirande fortsätter, under former som ibland ter sig närmast parodiska. I månader har man fått läsa om den storslagna TV-serie om kung Ly Thai To, Hanois grundare, som gjorts med en rekordartad budget - 5, 3 miljoner dollar - och skyhög ambitionsnivå. Nu verkar det som om TV-serien inte kommer att visas i alla fall, åtminstone inte under själva jubileet. Orsak: den är för kinesisk. Vilket i så fall inte är så konstigt: serien är inspelad i Kina, med en kinesisk regissör och kinesiska statister. En ansvarig från produktionsbolaget bekräftar att censuren bett dem att klippa bort scener som är "för kinesiska". Det är uppenbart att relationen mellan Vietnam och Kina är extremt ömtålig, även om det inte är något som man får prata om: bloggare som kritiserar Kina riskerar mångåriga fängelsestraff, medan tjänstemän på kulturdepartementet uppenbarligen kan omintetgöra landets största TV-satsning någonsin med hänvisning till att den är "för kinesisk". Det som gör relationen ömtålig just nu är givetvis att de båda länderna just nu båda hävdar rätten till Paracel- och Spratlyöarna i Kinesiska sjön, men det är ingenting man vill tala om. I stället kan man hänvisa löst till det månghundraåriga kinesiska herraväldet över Vietnam, och vikten av att hävda sitt kulturella oberoende. En talesman för kulturdepartementet menar att man bör kalla in inhemsk historisk och religiös expertis innan TV-serien färdigställs för visning när landet lugnat ner sig lite efter millenniefirandet. Det är som vanligt, nationalepos är inget man beställer - är det någon som minns Helena Bergström i 1939?

Fansipan 2

Vaknar fem. Försöker hitta en position som inte gör ont. Vi ligger på ett provi-soriskt golv av bambu-käppar, det är som att försöka sova på ett plockepinnspel för jättar, hur man än lägger sig är det en pinne som trycker eller sticks. Till slut ger jag upp, och försöker hitta mina skor och en lindrigt torr tröja utan att väcka de andra. Det första blicken söker efter när jag kommer ut ur tältet är min bambustav. Jag är övertygad om att jag inte kan gå ett steg utan den. Klafsar iväg till latrinen och känner mig, trots att det inte ens regnat, som en infanterist i slaget vid Somme: det finns inte en kvadratdecimeter som inte är lerig. Kisar mot toppen som vår guide säger bara skymmer den riktiga toppen. Inser att den här dagen kommer sätta ens själsförmögenheter på prov: varje steg är ett steg mindre kvar, varje steg är ett steg mindre kvar. Kocken kommer in och ställer ner en krisfrukost på det leriga tältgolvet: pannkakor, choklad och bananer. Vi köper allt vatten som går att köpa av hmongkvinnorna som följer sällskapet och höjer priset med stigande höjd: en flaska La Vie som kostar 5 000 dong nere på marken är nu uppe i 20 000. Fjorton dämpade och fuktiga män ger sig iväg uppåt i gåsmarsch. Bara två timmar kvar till toppen, säger vår guide. Det är omöjligt, tänker jag: den syns ju inte ens, den döljer sig fortfarande bland molnen. Vi går på kammarna nu, nedanför störtar det brant och det gäller att kliva rätt. Det går fortare nu, det är lättare att gå när vi kommit ut ur djungeln och slipper snubbla över alla rötter. De riktigt branta ställena där man får använda händer och fötter avlöses av snabba marscher längs åsarna, även om de stora perspektiven inte är något för den som har svindel. Precis som sällskapet i Sagan om ringen börjar vi inta tydliga undergrupperingar: de något raskare, anförda av Erik och Albin, och de något långsammare, där norske Gunnar, August W och jag turas om att hålla uppsikten bakåt. Vi ser stora kokor på stigen, det luktar lagård och jag frågar halvt på skämt om det är björnskit: buffel, säger vår guide, som dock på allvar hävdar att det kan finnas björn. Men plötsligt ser vi dem - stora gråsvarta bufflar som betar i lugn och ro på 3 000 meters höjd. Stora svärmar av trollsländor flyger över snåren, annars syns inget djurliv. Det är anmärkningsvärt tyst. Vi möter ett par andra grupper, sammanbitna på vägen upp, lättade på vägen ner. Inga flygplan, ingen trafik. Molnen en bit under oss. Kanske är det en flik av Kina vi ser vid horisonten, kanske Laos: min känsla för väderstrecken har övergivit mig för längesen. Vi svänger runt en ås och ser plötsligt att Henrik har stannat. Han är grå i ansiktet och lutar sig mot bergväggen. Pelle N som gick precis bakom berättar att han snubblade, förlorade fotfästet och gjorde en baklängesvolt. Vi är ungefär en halvtimme från toppen. Tomas, som undersökt Henrik, säger att han brutit ett revben men klarat sig för övrigt. Henrik måste ha vård omedelbart, han måste undersökas, förbindas och ha ordentliga smärtstillande. "Jag följer med honom ner till baslägret och därifrån kan vi få tag i läkare", säger Tomas. Henrik försöker säga att han vill gå upp till toppen först, han vill inte bryta när han är så nära, han tror att han klarar av det. Milt men bestämt övertygas han om att det inte är ett alternativ. Berget finns kvar, han har precis kommit till Vietnam och ska vara här i minst två år, det blir fler chanser. Tomas och Henrik börjar en långsam nermarsch. Steg för steg. Henrik har fasansfullt ont. August som har svårartad svindel väljer också att vända. Vi är elva som fortsätter ända upp till toppen, betydligt dämpade av olyckan och inte helt koncentrerade, även om alla naturligtvis vill bli fotograferade uppe på själva toppen, det tas några bilder med den svenska flagga som Henrik haft med sig (han är handelsfrämjande på ambassaden) och enskilda bilder vid stenen som markerar Vietnams högsta punkt. Jag är lite stolt, jag är äldst upp på toppen och jag står fortfarande på benen, även om jag lutar mig allt tyngre mot min bambustav (mer Gandalf än Legolas). Neråt går det betydligt fortare. Jag trodde att berg skulle vara som trappor, att det egentligen är jobbigare att klättra nerför, men det är tvärtom så att det nästan är svårt att hejda sig när man väl fått upp tempot. Vi gör om hela tvådagarsresan åt andra hållet i ett slags uppskruvat tempo, som att snabbspola en film baklänges, på halva vägen kommer vi ikapp Tomas och Henrik som hållit ett fantastiskt tempo med tanke på omständigheterna och vi tar upp en spontan applåd. När vi är tillbaka vid utgångsläget orkar ingen prata. Alla ligger ner och väntar på bussen. Halvt med flit glömmer jag kvar min bambustav, det blir ingen Gandalf i Hanoi. Tomas och Henrik släpps av utanför sjukhuset i Sa Pa. Det ser inte helt förtroendeingivande ut, det ser mer ut som en gammal övergiven skola än som ett modernt regionsjukhus, men vi litar på att det verkligen är ett sjukhus och lämnar dem där. Tolv man försöker packa om, leta fram rena kläder fast det inte finns några rena kläder i packningen, duscha fastän det inte finns någon dusch, springa iväg till bergsfolkens marknad för att köpa presenter, köpa nya skor, beställa pizza. Det är en vacker söndageftermiddag i Sa Pa, terrassodlingarna breder ut sig i eftermiddagssolen, plötsligt börjar omdömet svika och det känns viktigare att få rätt pizza än att hinna med bussen ner till Lao Cai och nattåget: särskilt som vi måste åka till sjukhuset och hämta upp Tomas och Henrik. Fast Tomas och Henrik ska inte hämtas upp. Det visar sig att det avbrutna revbenet har punkterat lungan på Henrik och han har förlorat mycket blod. Han måste stanna kvar på sjukhuset, han klarar aldrig resan tillbaka till Hanoi. En förvirrad diskussion utbryter i bussen. August, som bott tio år i Vietnam, klipper av diskussionen med sin erfarenhet: Tomas måste stanna, Henrik måste ha en västerländsk läkare vid sin sida för att klara av att ligga på provinssjukhus i Vietnam och få någorlunda rätt vård, han måste ha någon mediciniskt kunnig som kan föra hans talan. Vår guide stannar också på sjukhuset, och det är en röd Dzai-flicka i full folkdräkt som ser till att vi övriga tolv kommer med nattåget i Lao Cai i sista minuten. En driftig person löser in Tomas och Henriks tågbiljetter och köper öl för pengarna. Jag somnar utan att ens orka öppna min medhavda Charlotte Brontë, och vaknar först när vi är tillbaka i Hanois nattsvarta förorter. På den korta resan hem genom de nattomma Hanoigatorna utsätter Erik, Brooks och jag oss för akut livsfara genom att åka med en galen och påtänd taxichaufför som tror han är Niki Lauda: jag tänker att det vore ju urfånigt om något hände nu, när vi kommit helbrägda ner från berget. Det visar sig naturligtvis att August hade rätt. Redan samma natt hindrar Tomas läkarna på sjukhuset från att ge blod från fel blodgrupp till Henrik och räddar förmodligen livet på honom därigenom. Sedan följer några skakiga dygn med ilskna förhandlingar för att få hem Henrik med helikopter, plötsliga inkallelser av alla ambassadpersonal med tillämpliga blodgrupper - Elsa ger blod för första gången i sitt liv - och krismöten på residenset. Både Tomas och Henrik får sina mobiler stulna på sjukhuset. Erik och Marie N åker bil upp till Lao Cai för att hjälpa till med det praktiska och varnar alla för att bli sjuka utanför Hanoi. Ingenting fungerar utan mutor, om man ska bli sjuk på vietnamesiska landsbygden så bör man se till att ha rejält med kontanter undangömda. Nu är allt bra, alla är återhämtade. Vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men nästa gång någon påstår att en fysisk utmaning eller ett naturfenomen är lätta att klara av, rena söndagspromenaden, tänker jag le vänligt och sluta lyssna.
Bilden av mig på 3 143 meters höjd är tagen av Carl-Henrik Ottosson.

Fansipan

Den italienske renässans-skalden Francesco Petrarca sägs ha varit den förste som bestigit ett berg för nöjes skull. Detta ägde rum den 26 april 1336 och berget ifråga var Mont Ventoux i Provence, dit Petrarca gått i exil av politiska skäl. Wordsworth klättrade omkring i sjödistriktet, Byron och Shelley besteg Mont Blanc (hur nu Byron klarade det med sin klumpfot, men den hindrade ju honom inte att simma över Hellesponten) och skrev om det, Hemingway däremot besteg aldrig Kilimanjaro även om en av hans mest kända noveller heter "Snön på Kilimanjaro". Annars misstänker jag att bergstoppar är vanligare som bildspråk än som personlig erfarenhet. Själv har jag aldrig klättrat uppför något högre än en målarstege. Det jag vet om bergsbestigning vet jag genom min vän David Lagercrantz och hans fantastiska roman Himmel över Everest, som skildrar ett illa förberett försök med katastrofala följder - direkt avskräckande läsning. Vietnams högsta berg heter Fansipan och är en del av bergskedjan som fransmännen kallade Tonkinalperna. Fansipan ligger nära kinesiska och laotiska gränsen i nordväst och mäter 3 143 meter över havet. Alla säger att det ska vara så lätt, en ren söndagspromenad. Det är först efteråt vi får höra historierna om alla dem som försvunnit på vägen, gått en bit vid sidan om leden, stött på smugglare från Laos eller Kina och aldrig återfunnits. En fredagskväll samlas fjorton män, flertalet i den yngre medelåldern, flertalet svenskar, i baren på ett backpackerhotell vid Hanois tågstation för resa med nattåget norrut till Lao Cai, gränsstationen. Det är första gången jag åker nattåg i Vietnam och det är en överraskande positiv upplevelse: det är nästan lika rent och välskött som ryska tåg, konduktören går runt och serverar te, alla tycks veta hur de ska uppföra sig, de enda som överhuvudtaget hörs är vårt sällskap som ägnar sig åt förbrödning med öl och whisky som drivmedel till fram på småtimmarna. Själv försöker jag sova, lätt irriterad på tågets långsamma fart - vi krypkör genom Hanois förorter, det går inte fortare än något annat vietnamesiskt färdmedel. Plötsligt väcks vi brutalt av konduktören, som militäriskt ryter att vi är framme. Klockan är halv fem, det är kolsvart ute men när vi yrvakna kommer ut på torget utanför tågstationen i Lao Cai är det full fart. Skrälliga högtalare spelar vietnamesisk militärmusik lämpad för morgongymnastik, hotellbussarna väntar på sina förbeställningar, taxichaufförer och motorbikeförare trängs om resten av resenärerna. Snart är vi omringade av försäljare som vill pracka på oss ficklampor, tändare, kartor. Alla är påtagligt mycket kortare än hanoiborna, med sina färgglada mössor och krumma ben liknar bergfolken sydamerikanska indianer eller tibetaner mer än de liknar kinh-vietnameser. De tillhör i huvudsak folkslagen hmong och röda Dzau, får vi veta. Åtminstone hmong-folket finns över hela Indokina, och far illa på många ställen eftersom ursprungsbefolkningar överallt far illa, men här med svepskälet att de slogs på "fel" sida under Vietnamkriget; hmongerna är övervägande protestanter och stödde amerikanerna. Jag har en gryningsskrud av fullt synbar ogästvänlighet som skyddar mig mot alla försäljare, men mina vänligare reskamrater köper både ficklampor, tändare och kartor utan att bli ruinerade. Till sist kommer bussen. Den 38 kilometer långa resan mellan Lao Cai och Sa Pa går i serpentinvägar brant uppåt medan det ljusnar över bergen. Det är svindlande vackert. Vi kommer in i Sa Pa, som byggdes 1922 som en semesterort i alpin stil för Hanoistationerade fransmän i behov av bergsluft och vila. De fjorton från Hanoi gäspar bort öl och sömnbrist och försöker vänja sig vid att andas den friska luften på 2 000 meters höjd. Vi äter pho till frukost i sällskap med franska backpackers. Sa Pa är en besynnerlig blandning av alport och vietnamesiskt kaos, plaststolar och högljudd kommers utanför strandpromenaden och schweizerhyddorna. På torget framför kyrkan säljer hmongfolket och röda Dzau-folket hantverk. Vi packar om, endast det allra nödvändigaste ska vi bära själva, resten tar de fjorton hmong-bärarna som, tillsammans med guiden och vår kock, utgör hela truppen: vi är alltså trettio personer. Jag känner mig som Stanley i Afrika med den långa svansen av infödda bärare, men inser samtidigt att bergsturismen försörjer dessa människor. Vi stannar vid ett vattenfall, inramat av lokal turistindustri. Jag köper sidenhalsdukar och en portmonnä till Miriam. Jag plockar ett gigantiskt marijuanalöv vid vattenfallet (hmong-folket gör rep och kläder av hampa, säger guiden, men jag tror nog på mina smuggelvägar), lägger det bland mina sidenhalsdukar i brist på växtpress - och tappar sedan bort det. Sedan börjar själva vandringen. Vi har en och en halv liter vatten för det närmaste dygnet. Vi går rätt in i djungeln, längs brinken av en flod, och börjar sedan klättra uppåt. Vid första rastplatsen hjälper oss guiden att skära till vandringsstavar av bambun som växer överallt. Plötsligt känns det som Sagan om ringen på riktigt, med stavarna och det främmande, lite avogt inställda landskapet. Jag lovar mig själv att aldrig släppa min bambustav. Vid andra rastplatsen får vi lagad lunch. Ingen har någonsin ätit något så gott. Efter lunchen blir det brantare och hårdare. Man snubblar hela tiden över trädrötter. På vissa ställen har man huggit ut fotfästen, på andra leder stegar nästan lodrätt upp. Det skulle ju inte bli någon klättring, muttrar jag. Det skulle ju bara vara en enkel fotvandring. Är man tvungen att använda händer och fötter så är det definitionsmässigt klättring, muttrar jag. Konversationen glesnar ut. Omgivningen är hisnande, landskapet så dramatiskt och rått i sin växtkraft, men jag är snart för trött för att häpna. Vi går bland molnen. Våra bärare är ännu mer fåordiga. De tittar bort och bär. Jag svettas så mycket att jag på allvar är glad över att jag varit förtänksam nog att packa in passet och plånboken i en plastficka. Halv fem på eftermiddagen når vi nattlägret (som omgående döps till Camp Skit av Erik H och Albin C, de två piggaste svenskarna). På 2 800 meters höjd. Jag fryser så tänderna klapprar fast det är sjutton grader varmt. Jag är trots allt näst äldst i sällskapet. Henke O, som är vår mest rutinerade bergsklättrare, ser att jag är underkyld av vätskebrist och petar mig i lite whisky medan bärarna slår upp tälten och de modigaste inspekterar toaletten på Camp Skit. Det ska vara en miljövänlig tur, och tomma vattenflaskor och annat tas om hand så länge vi ser på, men någon i sällskapet bevittnar hur en av bärarna tar famnen full med tomflaskor och slänger rätt ut bland buskarna. Det syns att vi inte är de första som bestiger Fansipan - hela vägen upp på toppen har Hans och Greta lagt ett spår av tomburkar, jordnötspåsar och vattenflaskor. Silhuetten som tornar upp sig över våra huvuden är skrämmande: ska vi klättra så högt? Vår guide bara skrattar: det där är inte toppen, den ligger mycket högre! Ovanför berget lyser den klaraste stjärnhimmel vi någonsin sett. Tomas T står och försöker orientera sig bland stjärnbilderna, som ligger fel i förhållande till vår barndom. Vi kryper ner i sovsäckarna redan halv åtta. Jag har ont i kroppen och är övertygad om att jag kommer att dö på berget. Bärarna skrattar och sjunger halva natten.
Fotot av mig och Tomas T, halvvägs uppe, har Carl-Henrik Ottosson tagit.