söndag 28 februari 2010

Modergudinnan

Den vietnamesiska film som gjort allra djupast intryck på mig är tveklöst förra årets festivalfavorit Månen på brunnens botten av Nguyen Vinh Son, som utspelas i den gamla kejsarstaden Hue där tiden tycks ha stannat upp, och den handlar också om att hejda tiden. Huvudpersonen är en ung lärarinna som rycks ur sitt äktenskap på grund av barnlöshet och omgivningens sociala tryck. Hon låter sig inte tryckas ner, utan skapar med stor viljekraft en ny familj åt sig i andevärlden, representerad av dockor. Hon kan leva kvar i sitt traditionella vietnamesiska hus, i ett traditionellt vietnamesiskt äktenskap där hon tjänar sin man, fast han bara är en docka. Det geniala är att vi anar att den förste, levande mannen i en väsentlig mening var hennes docka. När hon ägnade sådan omsorg åt att ordna den traditionella frukosten precis som mannen ville ha den, var det utefter en bild som hon själv skapat sig av honom och hans behov, vi ser honom senare i filmen lättat leva ett helt annat och modernare sorts liv med sin nya kvinna. Om man vill kan man kanske läsa in en mild form av samhällskritik i Månen på brunnens botten: jag såg den som ett drömmanifest, hon väljer att leva sitt liv i drömmen, vem har rätt att förneka hennes rätt till lycka bara för att det som gör henne lycklig är en lögn? (Kanske också en politisk tolkning...)
Det mest fascinerande är att hennes möte med mediet eller schamanen, som blir hennes äktenskapsmäklerska i andevärlden, inte är mer påhittat än att jag sett liknande ritualer i vissa tempel här i Hanoi. Religionsutövningen i Vietnam är som väggen i ett gammalt sommarhus, skrapar man lite kommer tapetlagret under fram: i Buddhas stora och tillåtande skugga frodas andeskådning, schamanism, förfadersdyrkan, animism - och längst in i varje tempel, kanske också längst in i varje troendes hjärta, finns oftast en staty av Modergudinnan, Lieu Hanh. Historien om henne är så uppenbart tillrättalagd för att passa in i en patriarkal konfuciansk ordning - ett Himlens kejsare lät sin egen dotter återfödas som barn till ett strävsamt gammalt barnlöst par, hon tjänade dem troget i fyrtio år och lyftes sedan tillbaka upp till himlen - men kulten av henne är vildare än så, här frodas dygnslånga schamanistiska ritualer med sång och dans, där mediet underhåller gudarna - det finns 36 gudar att hålla på gott humör, så det tar en stund - genom att gestalta deras äventyr i sång och dans. Genom mediet kan besökarna få kontakt med gudarnas och andarnas värld, och få tur och välgång redan i detta liv, om gudarna blir på gott humör. Tempelmusikerna som håller igång de minst nio timmar långa föreställningarna är ett eget skrå, en respekterad yrkesgrupp. Det är voodoo och karnevalsyra, och även om den kinesiska siden- och lackförpackningen är skenbart artigare och nyktrare så är föreställningsvärlden minst lika vansinnig och verklighetstänjande, det fattar man om inte förr så när man ser en film som Månen på brunnens botten.
Skrivet till Marcos Valle: Best of Marcos Valle

lördag 27 februari 2010

Poesins dag

Stor och gul över hustaken lyser det nya årets första fullmåne; en viktig festdag i Vietnam och sedan 2003 dessutom Den vietnameiska poesins dag. I år sägs det bli extra storslaget eftersom det är Hanois 1000-årsjubileum. Firandet äger rum i Litteraturens tempel, det 940 år gamla konfucianska lärosätet som ligger en kilometer från oss, där namnen på alla konfucianska vise finns inhuggna på stentavlor på ryggen av jättesköldpaddor. Träden vid ingången kommer att förvandlas till "en skog av dikter" genom att behängas med kalligraferade dikter från var och en av Vietnams provinser. Dikter kommer att högläsas, dikter kommer att sjungas, dikter kommer att målas på porslin. Jag minns som en stor dag när min rysklärare i Minsk fått mig därhän att jag kunde traggla mig genom en Pasternakdikt. Igår satt Elsa och jag med vår språklärare och slet med en sångtext som alla vietnameser kan sjunga - om en båt och havet och hur ensam båten är utan havet och, dessvärre, även havet utan båten - och en tenor sjöng samma strof gång på gång och vi försökte få rätsida på vågor och vind och jag kände mig oerhört långt från någon som helst förståelse, varken språklig eller poetisk. Det verkar som om de flesta poeter här skriver sångtexter i någon mening (antingen de nu är det från början eller tonsätts i efterhand), dikt är först och främst konsthantverk, bedömt efter dess användbarhet, dess brukbarhet i sociala sammanhang, och det är väl inget som säger att den synen är tokigare i sig än vårt arv från romantikens genikult, det individcentrerade uttryck som ändå fler och fler västerländska poeter försöker bryta upp, men jag tror inte att det var dikter målade på porslin de hade i sinnet, konkretisterna. Jag tänker i alla fall inte gå och titta på dikter målade på porslin eller dikter upphängda i träd i morgon, även om jag gillar formuleringen "en skog av dikter" så föredrar jag nog en något mindre konkret tillämpning, men det är ju bara jag som är mesig: vietnameserna väljer alltid det konkreta alternativet och det är också det som gör det här landet till en sagovärld lika mycket som en pekbok, rök som går uppåt till andarna i himlen, en skog av dikter, få gudarna på gott humör genom att locka dem att skratta.
Skrivet till Frank Zappa: Strictly Commercial

fredag 26 februari 2010

Plantera ett träd

Tidigare och tidigare varje morgon sjunger fåglarna med en hjärtskärande intensitet som för mig tillbaka till mina tonår som fältbiolog och fågelskådare, när man ställde väckarklockan på tre för att cykla ut till Garnsviken där någon märklig form av kärrhök sades häcka: samma intensiva förhöjning av livskänslan, samma förbiilande smärtsamma insikt om livets korthet. Men nu är vi mitt inne i en storstad, och hälften av fåglarna som sjunger sitter nog dessvärre i bur. Det man verkligen tar hand om här är som sagt träden. John Ronald Reuel Tolkien, som gav träden namn och rörelsefrihet och en egen marschsång - Enternas marsch! - skulle ha nickat uppskattande åt vietnamesernas förhållningssätt till träden. Det finns heliga träd, träd bland vilkas grenar man sticker in gudabilder, rökelsestickor, lucky money. Det finns andeträd och trädandar. Fågelburarna är bara ett sätt att öppna stadsrummet och förvandla det till skog; den överallt prunkande planterade växtligheten i krukor, på takterrasser och i parker är ett annat. Gator som annars vore infernon av asfalt och lågoktanig bensin blir något uthärdligare i trädens skugga. Överallt där något kan växa, växer det. Och i varje högtidligt sammanhang ingår en trädplanteringsceremoni: jag har berättat om trädet Ho planterade tillsammans med Nehru, häromdagen var Miriam utsänd som skolrepresentant för att delta i den årliga trädplanteringsceremonin på en lokal skola. Têt-träden läggs inte bland soporna som i Sverige utan återplanteras om möjligt. Man tar varje förevändning för att plantera nya träd, och tjuvträdfällning betraktas som ett allvarligt brott: skogsskövling - som givetvis förekommer, här som överallt annars där man kan tjäna pengar på trä - är ett direkt hot mot livsnerven. Man är helt enkelt rädda om den lilla remsan jord mellan bergen och havet, som dränker allt och dödar allt liv med sin sälta. Man har lärt sig att den måste bindas med rötter. Vietnameserna behöver helt enkelt sina träd bättre än sina fåglar (minns att luften inte är ett av de fem elementen, den tar man för given!) och därför är man räddare om dem.

torsdag 25 februari 2010

Midsommarnattsdröm hos Khanh

Igår åkte vi över Long Bien, Eiffels bro över Röda floden som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, till utkanterna av Hanoi där Dao Anh Khanh, en av landets få internationellt kända konstnärer bor i ett hem som lämnat alla gränsdragningar mellan konst och liv långt, långt bakom sig: ett traditionellt vietnameiskt trähus nerflyttat från bergen och inbäddat i en trädgård som påminner om Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård - det sublima och det groteska flätas in i varandra, kinesiska lyktor hänger i träden, provdockeliknande skulpturer vrider sig i plåga eller lusta, stenarna har bemålade ansikten, smått blir stort och stort bli smått, masker blir ansikten och ansikten sminkas till masker: det är en trolsk och magisk plats, som gjord för nattliga fester, och Khanhs fester är berömda. Igår visste hans generositet inga gränser: redan från bron syntes ljusen genom det svarta subtropiska nattmörkret. Bridge of Sound - ett allkonstverk omfattande dansare, elektronmusik och ett flertal andra samtidskonstnärer med Khanh som konstnärlig ledare och fokus, en sorts Puck från En midsommarnattsdröm i vita trikåer och röd cape, alltsammans på för tillfället uppbyggda bambuställningar tio meter rätt upp i luften, fyllda med modernaste ljudanläggningar och med en illuminerad pappersmåne svävande över hela härligheten - var ursprungligen tänkt som en del av Hanois 1000-årsfirande, men så blev det inte: Khanh fick flytta hem jätteprojektet till sin egen trädgård. Därför trängdes ambassadbilarna på gatan utanför och den lokala poliskåren improviserade ihop parkeringar längs vägen, Hanois konstnärer blandade sig med nyfikna från gatan, gapande parkeringsvakter, en oblygt fotograferande säkerhetspolis, barn med fingrarna i öronen, nyrika, exklusivare backpackers, konstintresserade, lärare från de internationella skolorna, ambassadpersonal och det vackra folket. Den höga musiken, de tjocka nödtorftigt fasttejpade utomhuskablarna som man överallt snubblade över, publiken som lät sig fösas fram och tillbaka mellan improviserade scenbyggen, trängseln, rädslan för att missa något, rödvin i plastmuggar, papperslyktorna, dansarna i sina trikåer, det milt dadaistiska tonfallet - det var som en happening på teaterfestivalen i Avignon eller en påkostad kväll på gamla Ugglan numera Strand (där fanns även den i sammanhanget obligatoriska högljutt expermientelle amerikanske gitarrist med gästföreläsarfrisyr och dito glasögon - Scott Ezell, som tidigare lyckats bli utvisad från Taiwan). Och ändå hade Khanh så uppenbart byggt sin bro med element från traditionell vietnamesisk kultur - nattens väsen under månen, papperslyktorna, bambustängerna, de fladdrande tygerna - allt var egentligen som vanligt, bara så oändligt mycket högre, bjärtare, starkare, mer. Det var öronbedövande, ögonbedövande, på alla sätt övermäktigt, detta i en kultur där man annars gärna talar med små bokstäver. Kanske är Dao Anh Khanh något så ovanligt som en människa som inte är rädd.
Skrivet till Talking Heads: Speaking In Tongues

tisdag 23 februari 2010

De affischerar! De affischerar!

Bland det första vi fångades av här i Hanoi var alla gallerier som säljer propagandaaffischer. Alla dessa färgstarka affischer med vietnamesiska soldater, bönder och kvinnor i hucklen fick oss att tänka på två saker: dels den sovjetiska propkonsten, dels Vietnamkriget. Det senare eftersom det var vad propagandabilderna fick oss att associera till - FNL-rörelsen från vår egen svenska barndom, propagandan som accessoar. De första veckorna köpte vi massor med starka kvinnor i hucklen, raketer, fredsduvor, den sämsta karikatyr av Nixon jag någonsin sett, en eftertänksamt rökande Ho (mot bambublad) med texten Poet och militär. Vi läste om propagandaenheter som cyklade omkring på landsbygden och satte upp sina affischer medan bomberna föll. Efterhand förstod vi att långtifrån alla affischer var från Vietnamkriget - åtskilliga var av betydligt senare datum, det var språket som inte förändrats, varken i bild eller text. Här är FNL-affischen inget tjusigt tillbehör. Här affischerar man av samma skäl som svenska myndigheter använde sig av det kära gamla TV-programmet Anslagstavlan, om ni minns det: för att informera medborgarna. Affischerna är samhällsinformation, ett nödvändigt sätt att nå medborgare i ett land där allmän läskunnighet är relativt färsk och det inte är så länge man kunnat räkna med att alla medborgare har tillgång till TV. (En annan form av samhällsinformation är kvarterets svarta tavla, där kvarterets partiansvarige, klassens ordningsman, präntar upp veckans slogans och kungörelser (just nu inget viktigare än Gott Nytt År 2010, skrivet med färgkrita). Affischerna är också en vital konstform, av nödvändighet reducerad till uttryckets minsta gemensamma nämnare, det absolut mest ekonomiska sättet att förmedla något i bild (precis som tecknade serier, jugend eller ovan nämnda sovjetiska affischkonst). En konstform som ter sig naturlig i ett land där tusentals år av konfucianskt inflytande och merkantilism ändå gjort de flesta benägna att kanalisera sina konstnärliga uttrycksbehov i användbara former, man uttrycker folkflertalets behov snarare än sina egna. Utanför ambassaden sitter en enorm anslagstavla, och tills för några månader sedan uppmanade den medborgarna att begränsa sig till den officiella tvåbarnspolitiken: familjeplanering, helt enkelt. Undra vem som blir nostalgisk av den om 35 år?
Skrivet till: California Cool. Presenting the Hip Jazz Sounds of the West Coast

måndag 22 februari 2010

Olof Palme

Det händer inte varje dag, men tillräckligt ofta för att jag ska betrakta det som möjlig grund för en generalisering (och hur ofta det är tänker jag verkligen inte fundera alltför noga på). Jag trodde länge att det bara inträffade med äldre människor, men nu försäkrar Elsa att det hände henne på en lunch med utbildningsministern eller möjligen vice utrikesministern, snarare under än över fyrtio, bara häromdagen. I regel händer det i en taxi eller på en xe om, föraren frågar var man kommer från och man svarar Sverige så gott man kan, Thuy Dien, med så tydligt uttal man kan för att inte halka över i det tydligen närliggande ord som betyder sinnessjukhus, de lyser upp och säger: Olof Palme! Nu byggde Sverige ett barnsjukhus här som faktiskt heter Olof Palme-sjukhuset (och som hade Hanois andra elektriska hiss, enligt svenskar som var med), men det är sällan sjukhuset man far efter, snarare hela den utrikespolitik som Palme kom att representera: modet att solidarisera sig med ett litet fattigt land i fjärran mot världens mäktigaste land. Vår vakt Van, som deltog i Hanois luftförsvar på 60- och 70-talen ("Luftens Dien Bien Phu", som propagandan kallade det), har visat mig den berömda bilden där Palme går i demonstrationståg sida vid sida med Vietnams ambassadör. Det är samma sak i Vietnam 2010 som i Paris maghrebiska befolkning på 80-talet: Palme är en passersedel: Olof Palme byggde vårt land! sa en algerisk taxichaufför till mig. Varje gång händer samma sak: jag blir glad över att mina språkkunskaper inte räcker till för att fördjupa samtalet, glad över att vi inte behöver diskutera mordet på Palme, vad som egentligen hände med den svenska modellen eller när 60-talets omhuldade David med slungan egentligen förvandlades till Goliat, the Neighborhood Bully som Bob Dylan sjöng om (på Infidels 1983; då gällde det Israel, en annan underdog som inte vant sig vid sina egna muskler), som håller hela kvarteret i skräck och satsar statskassan på militären. För det är ju mycket trevligare att bara kunna nicka och känna sig stolt och lite rörd. Olof Palme. Aldrig ABBA, sällan Zlatan, någon gång Ljungberg eller Henke Larsson. Men oftast alltså Palme (fast oftare ändå, om jag ska vara alldeles ärlig, gökur, alper och mjölkchoklad).
Skriven till Jun Miyake: Stolen from Strangers

söndag 21 februari 2010

Lost in Laos 2

Luang Prabang är en stad som fullständigt domineras av det religiösa livet. Klockan halv sju varje morgon kommer en procession av munkar ut från templen för att få sin föda av de fromma invånarna: tak bat, kallas ritualen som med tiden har blivit en turistattraktion: hotellen ordnar matta och en flätad korg med ris att dela ut till munkarna. Munkar och munkar, förresten: i strikt mening rör det sig mestadels om noviser, för i Laos liksom i Kambodja är novislivet ett vanligt och viktigt inslag i unga mäns utbildning, ett par år för att lära sig ... ja, vad lär de sig? Vi tror att de förvandlas till helgon av buddhismen, medan Pol Pots biograf Philip Short ganska framgångsrikt argumenterar för att Pol Pot fick de grundläggande impulserna till de röda khmerernas skräckvälde under åren som novis i buddhistklostret: lydnad, tillintetgörande av de kroppsliga behoven, dyrkan av intet; Short menar på allvar att de röda khmererna är ett politiskt uttryck för buddhismen. Vart tog Dalai Lama vägen? Det slår mig att främmande religioner förmodligare är lättare att använda för privat bruk, som speglar för våra egna inre helgon och monster, än dem vi själva växt upp med. Huruvida de tonåriga och mestadels gravallvarliga noviserna som defilerar förbi oss är framtida fredspristagare eller tyranner får förbli osagt: säkert är att deras gravallvar beror på djup koncentration på den offentliga uppgiften. De som tillåter sig att le mot mig är de äldre munkarna, vilkas djupa skrattrynkor lever upp till varje gottköpsföreställning jag har om klosterlivets vishet. Den bok jag läser vid hotellpoolen, Chestertons Fader Brownberättelser, sätter bara ytterligare griller i huvudet på mig genom den djupa aggression som den brittiske katoliken Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) visar mot mellankrigstidens första våg av österländskt influerad nyandlighet. Varje gång en västerlänning talar om Buddha, Shiva eller Zoroaster hos Fader Brown så vet man att det är en skurk; Chesterton tröttnar aldrig på sin teori att västerlänningar uteslutande attraheras av föreställningar om fenomenvärldens illusion, om återfödelse, om sanning bortom gott och ont, av ett enda skäl: moralisk bekvämlighet, de är en intellektuellt tjusig ursäkt för att följa Alistair Crowleys gamla devis: Do what thou wilt shall be the whole of the law. Jag får inget som helst intryck av att de saffransklädda munkarna gör som de vill, snarare tvärtom. Egentligen är det väl bara två slags orientalism som kolliderar vid poolkanten, två motsatta projektioner: varför skulle de saffransklädda vara helgon eller huliganer i högre grad än min morfar kyrkoherden, bara för att de kommer in obelastade av släkthistoria i min tillvaro? Däremot är det odiskutabelt att de är både vigare och slankare än morfar, vilket säkert har med andlig disciplin men också med födan att göra: klibbigt ris i stället för kyrkkaffe med alldeles för många smörgåsar och kakor.
Min dotter Miriam är mest fascinerad av sin egen roll i skådespelet: plötsligt ingår hon själv i turistattraktionen och blir fotograferad lika mycket som munkarna, med sitt långa blonda hår är hon för de flesta turisterna här (merparten är själva från Asien) lika exotisk som dem och kombinationen är oemotståndlig för amatörfotografer från Korea, Japan och Kina.
Skrivet till Tudo Ben: Jorge Ben Covers

fredag 19 februari 2010

Lost in Laos

Alla som kan flyr Hanoi under têt: för några dagar stänger detta merkan-tila folk ner all verksamhet. Restauranger, affärer, kaféer, supermarkets - allt är stängt. Trafiken försvinner, stan mörknar, tystnar, töms. En granne ordnade en cykeltur runt Hanoi på själva nyårsdagens morgon: enda chansen, tänkte han, att se hur staden egentligen ser ut. Vi har inga cyklar, vi åkte till Laos i stället (förra têt åkte vi till Kambodja), till Luang Prabang i norra Laos. Det var som att resa bakåt i tiden. I sin förnämliga biografi över Pol Pot (Pol Pot. The History of a Nightmare, 2004) berättar Philip Short att fransmännen bestämde sig för att av folken i Indokina var vietnameserna mest bildbara och dugliga och därför bäst lämpade att utbildas till administratörer och tjänstemän i den koloniala hierarkin: kambodjanerna och laotierna var enligt fransmännen latare och dummare, och dög mest till kroppsarbete, och därför förlade fransmännen huvuddelen av kolonins högre utbildning till Vietnam, vilket gjorde att Kambodja och Laos hamnade ännu mer på efterkälken. Om Hanoi ibland tycks som en provinsstad, och man kan tycka sig höra hur de franska tjänstemännens suckar över förvisningsorten ännu ekar, så är Laos definitivt världens ände. Vänligare, sömnigare, fattigare, mer orört, mer religiöst: Hmongfolket säljer sina vackra sidentyger på nattmarknaden, vi dricker iskaffe, vi väntar på munkarnas morgonprocession - så mycket mer händer inte. När jag står på morgonen i hotellträdgården och ser ut över Mekongflodens sömniga slingor så kunde jag lika gärna vara en av de kvarglömda fransmännen i Apocalypse Now (som var så kvarglömda att de inte kom fram förrän i Redux-versionen): tiden har nästan stannat, plötsligt får jag en närmast fysisk förnimmelse av hur långt hemifrån jag hamnat, vilka oöverbryggbara avstånd i tiden och rummet det egentligen handlar om. Samma kväll pekar jag för Jonatans hitresta vänner från Södermalmsskolan ut nymånen, som ligger åt fel håll: ett annat bevis för hur långt klotet rört sig från Södermalm. Nästa dag åker vi verkligen motorbåt uppför Mekongfloden, och det är omöjligt att inte tänka på Willard och hans besättning i Coppolas film: vi är till och med ännu längre norrut, ännu längre uppströms. Men vi ser ingen tiger, bara björnungar som brottas med varandra i ett räddningscenter för asiatiska svartbjörnar. De ser ut ungefär som på Skansen.
Skrivet till Serge Gainsbourg: Initials SG

söndag 14 februari 2010

Gott Nytt År!

Idag, den 14 februari, är det nyårs-dagen.
I natt var det fyr-verkerier, konfetti och dygns-öppna pagoder. Ho Chi Minhs mausoleum och presidentpalatset var illuminerade som Disneyfilmer, vi köpte rökelse och gick i Ambassadörspagodan, Quan Su, där bönetrumman gick för fullt. Egentligen ska man sitta hemma hela nyåret och vänta: den första besökaren som kommer avgör vilken tur familjen kommer att få under hela året. Phung på Elsas arbete har en man som får springa runt till alla släktingar och vänner som förste besökare eftersom han för tur med sig: det här är ren feng shui, geomanti som det kallades förr i världen, eller phong thuy som det heter i Vietnam. Under nyårsveckan ska man alltså besöka varandra, enligt en strikt hierarki: första dagen för familj, nästa dag för lärare, tredje dagen för vänner. Man ger varandra små kuvert med lucky money, äter kanderad frukt och dricker te. Hanoi är fullt av finklädda familjer på väg hem till varandra, det känns som juldagen hemma. På anslagstavlan, den svarta tavla som varje kvarters ordningsman och partirepresentant har ansvar för, står det Gott Nytt År! skrivet i krita med färgglada bokstäver, det ser ut som svarta tavlan i första klass, som om hanoiborna aldrig riktigt gått ut skolan utan alltid är tillgängliga för ytterligare en tillrättavisning. I varje hem står de blommande têt-träden, som också är phong thuy: i ett harmoniskt hem ska de fem elementen finnas representerade. Därför har man gärna inomhuslandskap i miniatyr, små sandstensformationer med rinnande vatten, en bro och kanske en modell av ett tempel. I de riktiga pagoderna är dessa modeller enorma, och ger ett lätt absurt intryck, som en permanent julkrubba - men de tas på största allvar, man offrar frukt och vin, tänder rökelse och lägger offerpengar (ovikta småsedlar, helst i röda valörer - vilket betyder 500 eller 50 000 dong) framför dem. Teve visar discodans till musik av Boney M; samma låtar som var populära i Vitryssland när vi bodde där på 90-talet; samma låtar som var populära under min uppväxt i Sverige på 70-talet, som ett mått på vad som är estetiskt möjligt i svältfödda kulturer.

Skrivet till Pete La Roca: Turkish Women At The Bath

lördag 13 februari 2010

Kaosberedskap

En stor och avgörande kulturell skillnad mellan svenskar och vietnameser gäller kaosberedskap. Jag skulle säga att större delen av missförstånd och felaktiga förväntningar uppstår utifrån skilda grader av kaosberedskap. Vietnameser har en enormt hög kaosberedskap i det lilla, som ofta bara gör svenskar förvirrade eller irriterade. Man lättare att acceptera att vardagen styrs av ad hoc-regler, tillfälliga överenskommelser, till exempel i trafiken, vilket tycks oss extremt tröttande. Samma sak gäller priser, de uppfinns och förändras i stunden. Inbjudningar till evenemang och fester sker gärna dagen innan, eller rentav samma eftermiddag, vilket omöjliggör planering långt framåt. Det finns en högre grad av godtycklighet i vardagen här. Saker och ting fungerar ibland, ibland inte. Det gäller elnätet: plötsligt slocknar strömmen i ett helt kvarter, en kvart senare går den lika plötsligt igång igen. Det gäller transporter: att köpa flygbiljett långt i förväg kan vara prövande eftersom flighten ändras oupphörligen fram till dess att flygplanet verkligen är i luften. Det gäller kvaliteten på inhandlade produkter: ibland fungerar de, ibland inte. Det gäller posten, det gäller tidningarna: TV- och bioprogrammet i Viet Nam News är såpass opålitligt att jag lärt mig tolka det: TV-programmet följer thailändska tider och måste justeras fram en timme, bioprogrammet bör ses som ett uttryck för den samlade repertoaren, inte alltid en sann utsaga av vad som går på just den biografen. Svenskar har från barnsben lärt sig att ingångna avtal ska hållas och för många blir vardagen därför en prövning.

I det stora råder rakt motsatt förhållande. Svenskar har en betydligt högre kaosberedskap än vietnameser när det gäller samhällsförhållanden i stort, kanske för att vi förskonats från krig och naturkatastrofer och därför har en tillit till att det ordnar upp sig till slut. Vi klarar av att byta regering, vi klarar av demonstrationer, vi klarar av att ha olika åsikter och ventilera dem offentligt. Vietnameserna säger att de inte vill ha det som i Thailand eller Myanmar, de vill inte att folk ska vara ute på gatorna och bråka. De är livrädda för kaos i samhällslivet. Därför kan man få flera års fängelse om man hänger upp en banderoll eller skriver en blogg. För en utomstående betraktare är den här rädslan obegriplig: åtminstone här i Hanoi finns ingen pyrande folklig vrede att frukta, ingen tigande missnöjd majoritet: gator, husväggar och internet skulle kunna släppas hur fria som helst utan att något dramatiskt skulle hända. Precis som för det mesta ingenting händer när elnätet svajar till eller filmen börjar en halvtimme senare än beräknat. Det är irriterande att inte alltid få som man vill, det är irriterande att inte kunna beräkna allt i förväg - men man lär sig att leva med det. På samma sätt skulle de kunna lära sig att leva med en betydligt högre grad av samhällelig oförutsägbarhet utan att fara illa av det: de får helt enkelt vidga sin kaosberedskap, på samma sätt som jag fått krympa min.

Skrivet till John Coltrane: Live at the Village Vanguard Again!

fredag 12 februari 2010

Köpa julgran på vietnamesiska

Inför nyåret flaggas nu överallt med femfärgade buddhistiska flaggor: färgerna kan variera, men det är alltid fem (oftast något snarlikt våra grundfärger plus vitt). När jag frågade varför just fem så fick jag en förvånad min till svar, min okunnighet upphör aldrig att överraska: "Jamen, det är ju för att det finns fem färger, de är lika många som de fem elementen, såklart!" De fem elementen... Det femte elementet av Luc Besson är i och för sig en av mina favoritfilmer (Bruce Willis kör rymdtaxi, Gary Oldman är den onde Zorg) men jag misstänkte att det ändå inte var Milla Jovovich som pagoderna flaggade för, så jag påpekade lite stillsamt att hemma hos mig hade vi snålat på elementen, vi hade bara fyra: vilka var egentligen de fem elementen? Metall, trä, vatten, eld, jord. Här finner man siffran fyra oharmonisk, och försöker lägga till ett femte väderstreck (här) för att harmonisera med elementen och färgerna. Man kan utläsa mycket ur den skillnaden. Luft, vatten, jord och eld: luften ersatt med trä och metall, ett behov av sånt som går att ta på, sånt som är kvar, sånt som man kan bygga hus med. Men trä är också något som lever och växer: i buddhismens världsbild ges den organiska världen plats bland universums byggstenar. Djuren far illa (det finns några burfåglar på balkongen bredvid som jag ömmar för, särskilt en skata som jag allvarligt överväger att befria) men träden är man desto räddare om: kanske är det minnet av amerikanernas förödande försök att avlöva Vietnam för att hindra gerillan från att gömma sig; kanske är det ett skyddsvärn mot orkaner och översvämningar, ett försök att binda jorden - precis som norrmännen har man kust och berg i överflöd. Under têt kommer träden i första rummet. Hanois gator förvandlas till en sakta framrullande skog av kumquat- och aprikosträd när stadens invånare kör hemma sina nyårsträd på moped: en lika fantastisk men inte lika skrämmande syn som den som möter Macbeth när Birnams skog börjar vandra mot hans borg. Skolbussen är bara mer och mer försenad för varje dag som går och nyhetsbrevet från barnens skola berättar vilka gator som de rullande träden gör oframkomliga. (Snart kommer å andra sidan staden att bli fullständigt tyst och tom, när têt-firandet börjar på allvar.) Alla köper têt-träd, det är som att köpa julgran, men med två viktiga skillnader: för det första hugger man inte ner têt-träden, de köps i kruka; för det andra kostar de proportionerligt mot inkomsten kanske femtio till hundra gånger så mycket som en julgran: det är lite grovt räknat som om svenska familjeförsörjare skulle betala femton-tjugotusen för sina barrträd. Elsa och jag gjorde våra blygsamma arboristiska inköp på trädgårdsgatan, Hoàng Hoa Thám, häromdagen; vi trängdes och klämde och prutade och tittade på de mest fantastiska framodlade bonzai-träd och för en stund kändes det en liten aning som på julmarknaden på Medborgarplatsen ett par dagar före julafton, eller, som jag antar att det känns på julmarknaden på Medborgarplatsen om man bott i Sverige i ett och ett halvt år, förstår max vartannat ord, har svårt att vänja sig vid klimatet och finner sedvänjorna färgstarka men inte helt lätta att begripa sig på. Sen fick vi naturligtvis ett litet têt-träd av Elsas kollega Huy och hans fru Huyen, så nu ser det ut som en japansk film hemma, små rosa kronblad överallt.

Skrivet till Lhasa: Lhasa

torsdag 11 februari 2010

Franska gräl 2

Det är det äldsta grälet i Frankrike, i nya skepnader har det pågått åtminstone sedan 1653: La querelle des Anciens et des Modernes, grälet mellan de gamla och de nya. På sextonhundratalet gällde det vem som bäst förstod arvet från antiken, sedan har det sökt sig nya stridsplatser men det gäller alltid vem som har rätt att bestämma vad som är Riktig Litteratur. Sedan ett par veckor rasar det igen, domänen den här gången är poesin och grälet inleddes när Jacques Roubaud skrev en artikel i Le Monde Diplomatique där han ville rädda den riktiga poesin, la vraie poésie (hädanefter kallad vp) från dess tre stora hot: slampoesin, poetiska dokument samt något som han kallade vroum-vroum, ljudeffekter, buller rätt och slätt (performance och ljudpoesi, med andra ord). Dessa tre fick enligt Roubaud vp på avvägar, bort från dess egentliga uppgift: mötet på tumanhand mellan poeten och språket. I en blogg som blivit extremt uppmärksammad, och bemött av bl a Christian Prigent och Charles Pennequin, gick poeten och psykoanalytikern Sébastien Smirou i svaromål, ni hittar den här: http://situvoiscequejeveuxdire.blogspot.com/. Smirou skriver ironiskt och smart (så smart att Prigent tycks ha klumpat ihop honom med Roubaud i hastigheten) ett försvar för den nya poesin, som ändå inte längre är så ny, och menar att naturligtvis samma språkarbete äger rum i denna, samma knådande av stavelser, meter, alliterationer, klanger, även om det kanske inte sker inom ramen för alexandriner: han menade att den nya poesin, till skillnad från Roubauds tumanhandmöte, har ambitionen att synliggöra detta möte, detta arbete. Vroum-vroum? Visst, medger Smirou, har en förskjutning ägt rum i synnerhet på det sociala fältet: det kan vara en socialt lönsammare investering att se en poets performance än att läsa dennas senaste bok, men är det egentligen konstigare, fortsätter han, än att gymnasister inte längre förför varandra med att läsa La Princesse de Clèves (roman av Madame de La Fayette ungefär från samma tid som det första grälet mellan les Anciens et les Modernes). Nej, det är det naturligtvis inte. Om man förvånas lite över Jacques Roubaud, som är såpass gammal (han är född 1932) att han borde veta bättre än att ifrågasätta uttrycksformer av det usla skälet att han själv inte känner igen dem som poesi, så får man samtidigt vara tacksam: sådana här gräl gör poesin lite tydligare, för mycket välvilja har den aldrig mått bra av. Vi får säkert anledning att återkomma till Roubaud vs. Smirou.
Skrivet till Don Cherry: Hear & Now

onsdag 10 februari 2010

Lucky Money

Vietnameser tänker bara på pengar, det var vad en mig närstående svärmor i förväg kunnat utröna inför sitt första besök hos oss genom att konsultera sitt nätverk av yrkesberesta. Vietnameser var hårda och tänkte på pengar, det var den bedömning nätverket ville packa i hennes resväska (men inte den bedömning hon hade med sig hem igen). Det som är otvetydigt, det är att pengar spelar en stor roll i det sociala livet. Och då inte som abstrakt begrepp, som mått på rikedom, utan som fysisk företeelse, som ting. I en värld där pengar för övrigt blir allt mer abstrakta (SF-romanernas gemensamma monetära konvention "krediter" är inte långt borta) är Vietnam ett undantag. Apropå köksgudens himlafärd berättade jag om låtsaspengarna som bränns i stor skala - en hel industri, det finns flera butiker som säljer låtsaspengar bara i vårt kvarter - det fysiska, konkreta intresset gäller även riktiga pengar. En hundratusendongsedel med ett hack i är inte längre en hundratusendongsedel: själva sedeln måste vara intakt för att den ska kunna representera värdet, misstron mot abstraktionen är stor och egentligen vill de flesta ha sina besparingar i guld (det kan man läsa om i Duong Thu Huongs romaner, där båtflyktingar betalar sina smugglare i guld). På vietnamesiska bröllop, storslagna tillställningar i många avseenden, kan man se två vackert utsmyckade lådor vid ingången: den ena är för spinnsidan att lägga pengar i, den andra för svärdsidan att lägga pengar i. En diskretare version av zigenarbröllop, med andra ord. Inga brödrostar, inget nysilver, inte ens några presentkort: rena kontanter i ovikta sedlar, prydligt inlagda i därtill särskilt avsedda kuvert (det finns ett par sådana affärer i vårt kvarter också: bröllopsgåvekuvertaffärer, kan vi kalla dem). Hur mycket man ska ge? Ungefär lika mycket som ens närvaro på festen kan tänkas kosta brudparet - bröllopet är alltså idealt ett nollsummespel - vilket ju är extremt svårt att estimera redan vid ingången, men vietnameser kan tydligen bedöma sådant redan genom valet av festlokal. Även vid têt är det kontanter som gäller: chefer ger sina anställda têt-kuvert, de anställda ger cheferna. Fast egentligen är de barnen som ska få. Têt-kuverten är också vackert utstyrda, i rött och guld och med en bild av det nya årets djur - just nu alltså en tiger. Våra barn får têt-kuvert av vietnamesiska vänner, vi ger till deras barn. Inga svindlande summor, en femtiolapp ungefär. Idealt är också detta ett nollsummespel, ett socialt kitt. Kanske är det snarast kuverten som de tänker på, vietnameserna?
Skrivet till Massive Attack: Heligoland

tisdag 9 februari 2010

Befria Södern!

Jag blir inbjuden av det fina förlaget P.O.L till deras nya Facebooksatsning, som jag bara kan applådera i blindo: Facebook är fortfarande nerstängt här i Vietnam. En av P.O.L:s författare är Bernard Noël, som fälldes i en uppmärksammad tryckfrihetsrättegång i Paris så sent som 1971, anklagad för osedlighet. Jag hittade faktiskt en antologi med hans dikter här i Hanoi och köpte till en av våra vänner. Förbud är en kortsiktig lösning: långt sedan förbudet upphört att gälla skänker det en lockande aura av hjältemod och fara. Den som förbjuder gör det alltid utifrån ett upplevt underläge. Här i landet kämpar staten hårt mot allehanda fiender utan att få tillnärmelsevis samma uppmärksamhet eller uppskattning som när man kämpade mot USA och regeringen i Sydvietnam på 60- och 70-talet. Är inte det orättvist? För ett par veckor sedan dömdes den Saigonbaserade advokaten Le Cong Dinh, som blev känd när han försvarade vietnameiska fiskerättigheter internationellt, till fem års fängelse (en annan åtalad i samma rättegång fick ett sextonårigt fängelsestraff). Dinh sägs ha bland annat deltagit i ett träningsläger för "icke-våldsam" kamp, han har också författat och/eller innehaft dokument som innehållit förtal av staten, och lagt fram "onda planer på att underminera, förtala och till slut störta administrationen", allt enligt Viet Nam News återgivning av domen. Det har varit flera liknande rättegångar på sistone: nationen försvarar sig mot krafter som "underminerar den nationella säkerheten", enligt en regeringstaleskvinna. Ett sorgligt ouppmärksammat försvar, som sagt. Det är inte helt lätt att förstå varför. Inte kan det vara så banalt som att svenska intellektuella tröttnade på Vietnam efter att ha "befriat Södern" (jag har hört åtminstone en svensk FNL-supporter använda "vi"-form om ovanstående händelse: när "vi" befriade Södern), tappade styrfarten under befrielsen av Kambodja och nu inte mäktar med att engagera sig ännu en gång? Jag bläddrar i första delen av Bernard Noëls samlade verk, Les Plumes d'Éros, Eros fjädrar. Utifrån sina erfarenheter som fälld och förbjuden författare resonerar han kring begreppet frihet, och berättar att han i Prag 1980 träffade en dissident som viskade att när friheten är förbjuden återstår bara utsvävningar. Han säger också följande: "Världsherraväldet och den bestående makten hör borgaren till eftersom han förstått att det är bättre att tömma saker och ting på mening än att sätta sig i respekt med våld, särskilt som tomma saker är lättare att sälja." Det är skrivet år 2004, ser jag längst bak i boken: det känns som ord från en helt annan värld. För i den här delen av världen - och det är här ekonomin växer snabbast, det är hit alla företag vill - klarar sig staten utmärkt utan konsumtionssamhällets repressiva tolerans. Konsumtion, ja - tolerans, nej. Här betraktas ordet som en kraft att räkna med, här har ordet kvar sin makt.

Skrivet till James Brown: Papa Don't Take No Mess

söndag 7 februari 2010

Köksgudens himlafärd

Igår for köksguden upp till himlen. Tills jag kom till Vietnam kände jag till buddhismen som en religion utan gud, men det är nog den intellektuellt salongsfähiga exportversionen, jag har aldrig sett någonstans där gudar, helgon och vördade vise trängs som i ett buddhistiskt tempel. Den religionen är mycket bokstavlig: en tusenögd Buddhastaty har verkligen tusen ögon, och om det sägs att Buddha når överallt, så får han tusen händer. Buddha har nitton lärjungar, sju fler än Jesus, de finns som samlarfigurer i keramik. Längst inne i templet finns alltid den himmelska modern. Jag tänker mig att det är som med katolicismen - en folklig version, glittrande och full av medlargestalter mellan gud och människan, och en mer intellektuell och estetiskt återhållen som man tar med sig ut i världen, på internationella konferenser. Köksguden tillhör nog inte exportvarorna, han får nog stanna hemma när det är dags för zenmeditation i Los Angeles. Lite orättvist, för vi har ju lyckats exportera tomten, och köksguden påminner om vår tomte på mer än ett sätt - dels är han rödkindad och jovialisk, dels måste han mutas. (För att förstå vietnamesiskt tänkesätt hjälper det ibland att gå tillbaka till Fattigsverige, Emil i Lönneberga ungefär: samma föreställningsvärld präglad av knapphet och en ibland rå saklighet, samma enorma kalas, familjesammanhållning och benhårda hierarkiska tänkande.) Köksguden far nämligen upp till den himmelske kejsaren för att rapportera hur hushållen har skött sig under det gångna året, en gudomlig revisor helt enkelt: för att få sin tilldelning av lycka och välgång under det kommande året så måste varje hushåll göra ett hyggligt bokslut. Därför åtföljs köksguden på sin himmelsfärd av den ena rökpelaren tjockare än den andra när man bränner sina låtsassedlar för att köpa sig tur där ovan. Men i fråga om köksguden kommer man inte undan med enstaka sedlar, här är det rejäla majbrasor som gäller, tjocka sedelbuntar som eldas upp mitt på gatan. Första gången trodde jag att det var eldsvåda. Kanske är det lite mindre hälsovådligt att sätta ut gröt till tomten för att köpa sig fri från de osynliga makterna. Men det gör väl ingen längre? Här är sinnevärlden fortfarande besjälad på ett så påtagligt sätt att jag varje dag slår huvudet i min egen föreställningsvärlds begränsningar. Klart det bor en gud i vårt kök.
Skrivet till Archie Shepp: Goin' Home

lördag 6 februari 2010

Dags att göra yoga

Överallt flaggas det, Hanoi lyser ännu rödare än vanligt, alla som överhuvudtaget äger en vietnamesisk flagga har hängt ut den genom fönstret: det vietnamesiska kommunistpartiet har precis fyllt 80 år. Den 3 februari 1930 grundades partiet av Ho Chi Minh, som då hette Nguyen Patrioten, Nguyen Ai Quoc. Enligt legenden skedde detta på ett fotbollsstadion i Hongkong, mitt under pågående match för att försvåra för brittiska underrättelsetjänsten att höra vad som sades. I det mesta han gjorde förstod Ho Chi Minh att knyta an till folkets religiösa traditioner och sedvanor; säkert var det med avsikt han bildade partiet så nära Têt, det vietnamesiska nyåret som är i antågande, när folk ändå är på festhumör och stan ändå håller på att pyntas. Men precis som i Mumindalen smyger Mårran omkring utanför de kulörta lyktornas krets, en påminnelse om kyla och mörker, en hotbild. Vem Mårran är? Ja, i sitt festtal sade partisekreterare Manh bland annat: vi måste skärpa vår vaksamhet och beslutsamt kämpa mot de mörka planerna hos fientliga krafter som kräver pluralism och flerpartisystem, som missbrukar demokrati och mänskliga rättigheter för att undergräva socialismen.
Mårran kan till exempel vara Facebook, för närvarande stängt i Vietnam. Mårran kan vara 80-årige ledaren för den förbjudna Unified Buddhist Church of Vietnam, Thich Quang Do, i husarrest i Saigen sedan decennier. Mårran kan vara 83-årige buddhistledaren Thich Nhat Hanh, nominerad till Nobelpriset av Martin Luther King 1967 för sina ansträngningar att uppmärksamma världen på det vietnamesiska folkets lidanden. Thich Nhat Hanh har anhängare över hela världen, på hans center Plum Village i Dordogne i Sydfrankrike lär sig västerlänningar och vietnameser mindfulness, att leva uppmärksamt (Thich Nhat Hanh är också poet). Hans anhängare här i landet fördrevs från sitt kloster i Bat Nha av "okända människor", som misshandlade dem, stal deras kläder (samma taktik som polisen i Myanmar använde mot munkarna: som om de inte omfattades av allmänhetens vördnad utan sin munkdräkt) och slog sönder inredningen, och nu har fördrivits från nästa fristad - en inre angelägenhet för sekten, enligt myndigheterna (Amnesty International är av annan åsikt). Jag skulle gärna länka till Plum Villages hemsida, för jag har just lärt mig hur man gör länkar, men den är inte åtkomlig härifrån.

Jag tänker på Ho Chi Minh, som var en smidig människa på många sätt (han gjorde nog yoga). 1954, när Vietnam hade vunnit sin självständighet från fransmännen, kom Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru på statsbesök. Indien hade också nyss befriat sig från en kolonialmakt, man hade gemensamma intressen men Ho hade också den besvärliga uppgiften att styra sin nation mellan kraven från de stora och mäktiga grannarna Indien och Kina. Det finns ett vackert minne från Nehrus statsbesök: tillsammans planterade Ho och Nehru ett banyanträd på gården till en av Hanois vackraste pagoder, Trân Quôc som ligger på en liten ö i Hó Tây, eller Westlake som vi expats säger. På ett halvsekel i det här klimatet har det trädet hunnit växa sig stort.

Min yoga är inställd på grund av Têt. Jonatan, som har full koll på mina humörsvängningar, reagerar numera så fort han ser att jag börjar bli irriterad på min omvärld, på trafiken, trängseln: "Pappa", suckar han, "dags att göra yoga igen."

Ju stelare man är, desto mer behöver man yoga. Och på 80 år hinner man bli ganska stel. Vi borde alla följa Hos moraliska exempel, göra lite yoga och gå till pagoden och plantera träd.
Skrivet till Jun Miyake: Innocent Bossa in the mirror

onsdag 3 februari 2010

Saker jag ångrar: Koltès

I februari 1987 var jag i Paris för att intervjua Peter Weir som just gjort Moskitkusten, ett ambitiöst fiasko i Fitzcarraldo-stil som han gjorde mellan Vittne till mord och Döda poeters sällskap. Sedan stannade jag kvar för att se teater. Bland annat åkte jag ut till Théâtre des Amandiers i Nanterre och såg en föreställning som jag hört talas om, I bomullsfältens ensamhet av Bernard-Marie Koltès i regi av Patrice Chereau. Den slog mig knockout, jag hade aldrig hört något som ens vagt påminde om Laurent Malets och Isaac de Bankoles verbala dueller som Kunden och Dealern, det var rått och poetiskt, aggressivt och sorgset, det var asfalt och alexandriner på samma gång. Jag vet inte hur mycket jag förstod då men jag förstod så mycket som att jag varit med om något viktigt, så jag åkte hem och skrev något entusiastiskt och säkert helt uppåt väggarna (senare köpte jag texten i Éditions de Minuits vackra utgåva och försökte jämka ihop den med min upplevelse). Jag är ganska säker på att det var första gången Koltès namn nämndes i svensk press. Kort därefter ringde telefonen i min etta på Bergsunds Strand. Det var Allan Edwall som hade läst DN och tänkt att den där Koltès nog skulle passa för hans lilla teater på Brunnsgatan Fyra: två skådespelare, ingen scenografi, all rekvisita målad med språkliga medel precis som hos Shakespeare; den illusion och den spänning och den poesi som kroppen och rösten förmår skapa, inget annat. Stora ambitioner, små medel. Det passade honom: dels var han nyfiken på teaterns ursprung, det sakrala, offerriten som också Koltès var intresserad av, dels var det ekonomiskt genomförbart även för en enmansteater: en extra skådespelare, inget mer behövdes. Nu frågade Allan Edwall om jag inte ville översätta Koltès åt hans teater, jag var ju poet, det borde väl passa? Jag har väl aldrig blivit så smickrad, eller så rädd: nu skulle det avslöjas hur lite jag kunde. Inte kunde jag franska, inte kunde jag översätta, inte kunde jag teater. Det fick absolut inte avslöjas att jag inget kunde, tänkte jag och sa därför så bestämt jag kunde: "Det kan jag inte." Samtidigt som jag tänkte på hur kul det skulle vara att få arbeta med Allan Edwall. Men jag vågade aldrig. Det blev ingen Koltès på Brunnsgatan Fyra, det blev Dramaten i stället och det hade väl blivit Nobelpris också (vägen brukar gå via Dramaten) om inte döden kommit emellan (Bernard-Marie Koltès dog 1989 i aids, knappt fyrtio år gammal). Man ångrar bara sånt man inte gör, heter det med en enligt min erfarenhet väl äppelkindad formulering. Men det stämmer utmärkt i fallet Allan Edwall och Bernard-Marie Koltès.
Skrivet till I'm Not There: The Original Soundtrack

tisdag 2 februari 2010

Instant Karma

Ju äldre man blir, desto mer börjar membranen mellan verklighet och fiktion att läcka. Man ägnar inte större delen av sin vakna tid åt fiktiva verkligheter ostraffat. Värmen har kommit, den riktiga värmen, och med den återvänder myrorna. Tvättmaskinen, handfatet, datorn som jag skriver detta på: överallt kryper de. När jag såg frukostbordet översållat av myror i morse läckte Hundra år av ensamhet och Macondo in i Hanoi. Varje morgon följer jag mina barn till skolbussen och tänker att de har det som barnen i Snobben: idag är parallellen till den trygga amerikanska radhusvärlden inte lika självklar, eftersom en gigantisk, svårt sjuk råtta dyker upp under bussen. Den rör sig ryckigt, oförutsägbart, och är (till skillnad från mig) helt orädd. Den här håller sig i alla fall på marken: jag har sett råttor komma kilande längs telefonledningarna mellan husen, rätt ovanför mig. Den ser ut som om den rymt från en illustrerad bok. Så går det, tänker jag, när man översätter Neil Gaiman, i vars litterära universum råttorna kilar och pilar fram: jag har försett tusentals svenska undermedvetna med tass och svans, och nu kommer de tillbaka för att hemsöka min verklighet: instant karma. Det verkar fullkomligt rimligt. Hanoi är en stad där allt sådant verkar fullkomligt rimligt, en stad där andar och spöken är så verkliga att de har timtariff. De trånga fönsterlösa gränderna i ett blint gytter mellan huvudgatorna, takterrasserna och familjetemplen som öppnar sig där man minst anar det, gärna några trappor upp, köpslåendet med döda anförvanter, nattmarknaderna, gatuköken med (i gammaltestamentlig mening) oren föda: det är som att kliva rätt in i Blade Runner eller Viriconium. Här räknar man med andevärlden på stort allvar; just räknar. Den behandlas lika rationellt som allt annat: helst mutar och smickrar man sig fram i umgänget med den andra sidan. Jonatan har en klasskompis vars familj låtit ett helt hus stå öde, eftersom en feng shui-expert förklarade att det var svårt otursdrabbat - hemsökt, med andra ord. Jonatan hade svårt att tro sin tur: ett helt hus där man kan träna graffitti ostört! På eftermiddagen ligger råttan en bit ut i gatan, platt som en kartongbit. Men det betyder inte att min verklighet slutat läcka. I rusningstrafiken ser jag en kille med rakad skalle passera förbi utanför ambassaden på moped. Han har lämnat en strimma kort svart hår i nacken, en strimma som inte har vilken form som helst: killen har gjort en Nike-logga i nacken med hjälp av rakapparaten. Om jag inte visste vad som fanns på gatan skulle jag sätta mig ner. För några år sen var jag delägare i det lilla förlaget Onsdag, som gav ut fantasy och SF. En av böckerna vi gav ut var Max Barrys framtidssatir Jennifer Staten, där människor definieras genom sina arbetsplatser och sina konsumtionsvanor (jag vet inte varför det skulle vara framtidssatir), John Nike är ett vanligt namn och det coolaste som finns är att ha en streckkod tatuerad på kinden; streckkoden för just Nike. Har han rymt från boken vi gav ut, ungefär som de små djuren som kryper ur ordboken i Trollkarlens hatt? Eller är det bara Vietnam som är på väg att hinna ikapp västerlandets alla drömmar och mardrömmar, samtidigt som landets egna säreget handfasta mystik (bränn upp Monopolpengar för farfar, så han är rik i himlen) lever kvar? Det är nog ingen tillfällighet att Cao Daismen, som bakar ihop alla livsåskådningar i en enda smörgåstårta - och räknar Shakespeare och Jean d'Arc till sina profeter vid sidan om Buddha, Jesus, Moses och Mohammed - föddes just i Vietnam på 1920-talet. Allt får plats, allt finns samtidigt. De flesta poeter, ja de flesta som sysslar med litteratur är naturliga cao daister: gå in i ett bibliotek, alla böcker finns samtidigt, åtminstone potentiellt: deras verkligheter sätts igång så fort någon öppnar dem. Buddha och Jesus, sida vid sida. Själv anser jag den kinesiska astrologin överlägsen andra astrologiformer eftersom jag enligt den tillhör Tigerns tecken. Om en dryg vecka går vi in i Tigerns år.
Skrivet till Taken By Trees: East of Eden

måndag 1 februari 2010

Hårdvaluta

Nyss hamnade Hypnotisören på mitt nattduksbord efter att ha gått halva ambassaden runt. Man kan säga åtskilligt om litteraturens situation här i Vietnam (i Axess 7 2009 försökte jag ge en skiss av läget) men i den lilla svenskkolonin är böcker hårdvaluta på ett sätt som nog skulle få ögonen att tåras på åtskilliga av mina kollegor därhemma. Postgången är opålitlig och irriterande långsam så fort det rör sig om paket. Det engelskspråkiga utbudet i bokhandeln i stort sett begränsat till klassiker i lågprisutförande (jag passar på att läsa allt av systrarna Brontë). Eva Franchells Rosenbadbok Väninnan gick från hus till hus tills bara lösblad återstod. Det är fysiskt hårt att vara bok här, särskilt såhär års när luftfuktigheten slår alla rekord. Tidigare fanns en svensk bokklubb som sköttes av medföljande fruar och byggde på fotokopiering, vilket stack i ögonen på även sådana som inte har litteraturen som försörjning. Upphovsmannarätten håller precis på att landa i Vietnam, och piratkopierade internationella bestsellers och reseböcker månglas ut för någon tia i varje gathörn i turistkvarteren - inget smickrande sällskap, precis. Den nya generationen svenska medföljande består uteslutande av män. Vilket betyder: ingen bokklubb. Men väl andra lösningar på bokbristen: den modernaste ibland oss lånar till exempel e-böcker på biblioteket hemma i Nacka med hjälp av en läsplatta och ett lånekort. Annars går böcker alltså ur hand i hand så länge alla sidor finns kvar, snedlästa, fuktskadade och kantstötta lämnas de omsorgsfullt i arv när det är dags för hemresa, rena terapin för en luttrad svensk bokmänniska.
Skrivet till Dusty Springfield: Dusty in Memphis